Min peakperformance

DJUNGEL! MUCK! DJUNGEL! MUCK! DJUNGEL! MUCK, MUCK, MUCK, MUCK!

 

Så lät det när vi trötta men glada gick iland i hamnen efter slutövningen. Eftersom de sista dygnen i fält nu är avklarade firar man djungelmuck.

 

Dagarna innan dess att vi firade djungelmuck befann vi oss ute på vår efterlängtade slutövning. Övningen påbörjades på tisdagen med en underbar bussresa till F17 i Kallinge. Där sov vi i en gammal gymnastikhall över natten. Både bussresor och gamla gymnastikhallar har för alla fått en ny mening sen lumpenlivet började, love it! :)

 

Vi skulle dagen därpå förflytta oss fr Kallinge till Skillingaryd, som ligger i Småland. Denna gång blev det inte buss utan vi skulle ta fågelvägen, närmare bestämt med ett Herkulesplan. Flygningen tog ca 30 min och man kände sig som en soldat i andra världskriget som strax skulle fälla ut sin fallskärm och landa i Normandie :P. Men kul att vi i marinen fått testa på o flyga också. Och för att göra er på det klara så var det såklart bara amfibiepluton som fick flyga.

 

Väl framme i Skillingaryd så skulle vi hoppa in i en stor övning som bedrevs av NBG (Nordic Battle Group). Med i övningen deltog Sverige, Norge, Danmark, Estland, Kroatien, Lettland m.fl. Hela campen var lokaliserad kring ett stort flygfält och en av våra uppgifter var då att bemanna ”main gate”, själva infarten till campen, genom att kolla leg på alla som kom in, stoppa bilar etc. Andra uppgifter vi gjorde var att spana och patrullera i området kring campen. En av dagarna var vår grupp ute på rek runt campen. Vi skulle då leta upp platser där prickskyttar och andra tänkbara spaningsplatser mot campen skulle kunna vara eftersom det är så pass öppen yta inne där. Vi rapporterade hela tiden in vår position via radion till staben eftersom vi annars kunde uppfattas som fientliga styrkor som sprang omkring ute i den närliggande skogen. Vi hade i gruppen en kamera med oss för att ta kort på olika spaningsplatser etc. Halva gruppen lägger sig intill skogsbrynet med uppsikt mot flygtornet och tar kort för att lättare kunna redovisa detta senare. Då hör vår signalist plötsligt på radion; ”Skottlossning mot flygtornet, fientliga trupper i skogsbrynet”. Så antagligen hade blixten uppfattats som skott hade avlossats mot flygtornet. Så vår signalist fick febrilt snacka radio och förklara att det var vi :)

 

I övningen var också flygvapnet så på campen fanns det sex stycken helikopter 15 uppställda som också ingick i vår bevakningsuppgift. Awesome!

 

Hela campen var uppbyggt med massa tält, bilar och andra fordon uppställda överallt, duschtält, mattält med servering. Det kändes verkligen som hämtat från bilder man har med sig från amerikanska missionsstyrkor från film. Allt fanns på plats som man behövde, tom avancerad sjukvård. En kväll när vi skulle äta kom ett gäng brandmän med AK5:or. We like :). Tryggheten var total :P. I denna stora organisation kände man sig inte så kaxig när man rörde sig runt på campen, men när man satte på sig sin gröna basker kände man sig genast trygg. Den symboliserar ett elitförband och man bär den med stolthet och i gengäld får man respekt. För alla vet vad den gröna baskern står för.

 

Efter att ha fått mkt positiv feedback åkte vi från Skillingaryd med flaggan i topp vidare mot Lysekil för att påbörja den ”riktiga” slutövningen.

 

Vi hade på fredagen uppställning med hela kompaniet i Lysekil. Där hade vi en genomgång att vi skulle testas på de flesta moment vi hittills genomgått i utbildningen. Och kapten sa; ”Detta kommer bli en mkt bra övning” med ett leende, vilket kan betyda i stort sett vad som helst :S

 

Största delen av uppgifterna som vi löste var ta och genomsöka olika öar, vilket vi är jäkligt duktiga på. Mot oss hade vi en B-styrka (torparna) som försökte göra livet surt för oss. De lyckades en del gånger, men när vi organiserar våra grupper på rätt sätt med flera understödsvapen (KSP) så fick de se sig besegrade. Till vår hjälp har vi ”våra” två stridsbåtar som understöder med KSP från vattnet. Så om fienden försöker fly från ön i en annan riktning än där vi är så blir de snabbt nermejade av stridsbåt 90 :).

 

Övningen rörde sig från Lysekil och neråt mot vår hemmahamn i Göteborg. Tillsammans är vi totalt sex båtar så det utspelade sig olika moment runt på hela kompaniet samtidigt. Det fälldes sjunkbomber, fartyg bordades, båtstrid etc.

 

Med kaptens ord i huvudet att vi skulle få genomgå många olika moment så hade alla i plutonen hoppats på det, men tid var knapp och vissa händelser ledde till att vi inte kunde genomföra olika moment. Jag är iaf glad att vi slapp livräddningsmoment och andra övningar som gjorde att vi skulle hoppa i det iskalla vattnet :P

 

Vädergudarna var såklart mot oss, vilket gjorde att stridsvärdet över tiden var ganska lågt. Men så snart man hade fått byta till torra kläder och vi höra; 2 pinnar djungelmuck! så var man ganska pepp igen. Detta var ju trots allt det sista vi skulle göra i lumpen…

 

De sista dagarna blev det bättre väder. Om det är sol får man höra; solen skiner alltid på en amfibiesoldat och om det regnar; Åh, underbart med amfibiskt väder :)

 

Vi gick sakta ner mot öarna hemomkring och på tisdagen var det åter kompaniuppställning för att avsluta övningen. Det roliga är att hela kompaniet ser prydliga och fina ut i sina blåa uniformer och blå mössor när vi kommer mot uppställningen. Vi kommer med grön uniform, maskerade i ansiktet och ser ut som att vi kommer från ett mindre slagfält med våra vapen hängande runt halsen. Det är väl det som ä skillnaden mellan grönt och blått. Och grönt är ju helt enkelt lite bättre, el vad säger du Lööv Fohlin? :P

 

Då återstod bara den underbara vården av all materiel. Och till övningen hade vi typ lensat kasern på allt, allt var med ute. Så ja, mkt att vårda ömt, och inte minst våra igensotade vapen.

På onsdagen firades djungelmuck med många goda skratt, minnen och ÖL på krogen. O vissa var mer slitna än andra på torsdag morgon när klockan ringer kl. 06. Mmm, livet är underbart! :)

 

Då var jag återigen på väg till underbara Göteborg efter en veckas välbehövlig ledighet. Veckan har tillbringats hemma med vänner och familj med sysselsättning ingenting. Tänk att bara få stiga upp när man vill, kunna laga den mat man är sugen på och titta på TV-program som man tidigare följde slaviskt. Vardag för många, men inte för en soldat i amfibiekåren.

 

Schemat innan ledigheten var fullspäckat som vanligt. Vi åkte ut på sprängtjänst till ett skjutfält i anslutning till Uddevalla, också känt som köldhålet enligt våra befäl. När vi var där på fältvecka i våras så låg det ca 1 m snö kvar där när man i Göteborg kunde se gröna fläckar komma fram.

 

Vi hade massa sprängdeg, pentyl och krutstubin med oss och vi härjade vilt med denna, till vår löjtnant stora glädje. Vi la laddningar runt stora stenblock, träd, betongsuggor, järnkättingar etc, sen seriekopplades detta ihop och sprängde allt på samma gång. Trädet klövs, stenen var bara småflis kvar av, kättingen hade åkt iväg åt olika håll. Minst sagt en jävla smäll! Dagen avslutades med en fordonsmina som vi hade lagt sprängdeg i. Denna laddning placerades under en gammal skrotbil och sen gick vi alla tillbaka till ett skydd längre bort. Vårt befäl sa sedan; ”detta händer varje dag i Afghanistan”. När vi gick fram och skulle titta hur mkt skada bilen hade tagit så fanns ingen bil kvar överhuvudtaget. Bildelar hängde i träden, motorn låg 50 m bort, bakvagnen låg en bit iväg på andra hållet. Samtidigt som alla tyckte sprängtjänsten var kul så var många tagna av stunden.

 

Veckan fortlöpte uppe i Uddevalla med skjutningar av olika slag, både i dagsljus och mörker. Det roliga med det här skjutfältet är att det är så stort, vilket innebär att vi får slänga upp vår nätta ryggsäck och promenera 3-6 km varje morgon eftersom vi ska skjuta ngt nytt moment som inte kan göras på det stället vi var på dagen innan. Säger de iaf :P

 

En kväll skulle vi avmarschera från en plats och vi skulle ställa upp på ett led. Vi gick några meter sen skrek de ”halt”, vi gick några meter till sen var det halt igen. Under tiden som gick fick vi absolut inte titta bakåt. Plötsligt kommer ett befäl och säger till mig, gå in i skogen 20 m där ska du sova inatt. Du får absolut inte prata med någon. Under tiden vi gjort halt hela tiden så hade hela plutonen blivit utplacerade på olika ställen i skogen för att sova för natten. Natten kom och minusgraderna sjönk längre och längre ner. Dagen innan hade det varit fint och blött i marken så på morgonen när jag skulle ta på mig kängorna var de helt stelfrusna. Jag fick inte ner fötterna i dem eftersom de var så stela.. Mmm, underbart!

 

En av kvällarna i slutet av veckan skulle vi upprätta bas inne i skogen. Det börjar då att snöa och inte så lite heller. I kolmörker försöker vi sätta upp det här förbannade tältet i snöstorm. Allt var blött och underbart som vanligt :P. På natten blir vi beskjutna och ny order blev då; riv basen, uppställda på vägen om 25 min. Nemen heja! Vi skulle då marschera till en annan plats. Kaptenen körde framför oss med sin flåtiga XC90 och spårade. Jag ljuger inte om jag säger att det kom 2 dm den kvällen/natten. Morgonen därpå skulle vi bli upphämtade av bussen, vilken såklart var försenad eftersom väglaget var som det var. Innan vi hoppade på bussen så sa kapten; ”titta ner till höger i kurvan där borta när ni åker sen. Där ligger min XC90.” I en skarp kurva hade e.v farten varit lite för hög.. o vår kapten är inte direkt känd för att slököra heller :)

 

Vi kom hem till regementet på fredagen och då skulle vi bara hem, torka allt och åka ut igen. När vi kom in till Gbg så sken solen och det var ca 10 plusgrader. Jag tänkte, drömde jag det här el hände det verkligen? Från snökaos i Uddevalla till solsken och fint höstväder i Gbg.

 

När vi kom hem kände jag mej verkligen dålig. Det visade sej att jag hade lyckats dra på mej halsfluss så jag och en annan tjej fick vila inne på ett logement ute på en annan ö medan de andra låg ute och hade olika platser att spana mot. De två första dagarna gick jag på penicillin och alvedon. Jag somnade när vi kom ut på logementet och sov typ konstant i ett dygn.

 

De andra hade det tufft ute på öarna i skärgården. Det regnade konstant hela tiden de var ute. En av killarna var så trött, kall och blöt så han tog sin mobil och skrev ett sms till en tjej som han träffar; ”Om jag inte överlever det här så ska du veta att jag tycker om dej väldigt mycket” :)

 

Vi var ute till måndag eftermiddag. Sen återstod bara den härliga vården av allt materiel. NOT! Vi vårdade i stort sett allt vi hade haft med oss ut, när vi var klara var kl. 01.

 

Bifogar en länk till en video på vår stridshinderbana. En av killarna i plutonen har klippt ihop från olika omgångar vi har sprungit. Testa om den funkar, vet inte om det funkar. Skriv en kommentar om den inte funkar.

http://www.facebook.com/profile.php?id=623572432#!/video/video.php?v=492964210019&oid=163783655445

Vår gruppchef, Fransén är en av de killarna som har sett till att flest soldater har klarat banan. En kväll sa jag till honom: Nu har du gjort allt; övning Thorleif, övning Amfibie och klarat stridshinderbanan. Vad ska du nu göra? Svaret jag fick var då; Nu ska jag se till så att resten klarar det. Så Åsa, du har en son du ska vara mkt stolt över :)

 

 

Hej på er kära vänner!

 

Dagarna innan fredagens avresa till Danmark gick bara plågsamt långsamt. På schemat stod nämligen inventering av stridsbåtar. Sex av båtarna ska nämligen genomgå halvtidsmodifiering, vilket innebär att det ska plockas bort och sättas dit annan utrustning för att b.la öka säkerheten. Vår uppgift var då att inventera varenda liten pinal som fanns inne i båtarna och i dess utrymmen, verktygslådor, navigationsutrustning, ankare, tampar etc. Efter vi var klara med det så skulle vi dessutom putsa och gno nere i maskinrummet; torka olja och annat spill som har legat där X antal veckor. Båtarna stod uppställda på en plan tätt tillsammans så med lite tätare raster än vanligt och radion dånandes på Bandit så gick detta också :)


Äntligen var det fredag! Bussen gick tidigt på morgonen från regementet. Vid lunchtid var bussen nere i Malmö. Där stod hela kompaniet med sex båtar och väntade på oss. Vi hade en utsatt tid som vi skulle passera över på danskt vatten, vilket skulle hållas på sekunden. Det innebar att inte vi kunde brassa på i 40 knop utan vi skulle ligga och puttra med övriga båtar för att passera över gränsen samtidigt. När vi kommer ut en bit på havet så möter vi vinden, hög sjö är bara förnamnet. Alla somnar gott till en början, sen vaknar jag av att folk ligger och hulkar. 3-4 pers sitter uppe på akterdäck helt gröna i ansiktet och har spytt upp hela maginnehållet. Jag la baskern över ögonen och sov mer eller mindre mig igenom hela resan. Historien upprepar sig även på tillbakaresan, bara att då fick alla dubbla spypåsar när vi gick ombord i förebyggande syfte :P

 

Syftet med resan till Danmark var att fira 300-årsjubileum av slaget vid Köge år 1710. Detta var ett sjöslag som utspelade sig i Köge bukt under stora nordiska kriget. Svenskarna skulle genskjuta dansk trupptransport av förhyrda fartyg med 6 000 ryska soldater från Gdansk till Själland. Syftet var att förhindra landsättning av dessa i Skåne. Den danska styrkan låg ankrade i Köge bukt när svenskarna slog till. Striderna varade i två dagar, sen blev det storm och dåligt väder då avbryts striden. Sett till förlusterna av folk och båtar vann svenskarna. Enligt danskarna var de segrare :P.

 

Under tiden vi var i Danmark skulle vi ha ett 24 h vaktpass på båtarna som låg ankrade i hamnen, tillsammans med övriga soldater från kompaniet. Övrig tid, som inte bestod av ceremoniell verksamhet, var fri.

 

På söndagen var det uppställning i finuniform och vitutsrustning på torget tillsammans med danska soldater för marsch genom staden tillsammans med musikkåren. Vi marscherade till stadens kyrkogård där det lades blommor och hölls tal (som man typ fattade en tredjedel av) till minne av slaget för 300 år sedan. Ceremonin varade i ca två timmar.

 

Ovan; Uppställning i M87 och vitutrustning efter Kronprinsessans bröllop.


Måndagen var den stora dagen då den danska Drottningen skulle komma till staden. Hela staden spärrades av, gator sopades och staden smyckades dagen till ära. Vi närvarade vid kransläggning vid ett minnesmonument. På söndagkvällen anslöt även norska styrkor som var med under måndagen. Var finnarna var vet jag inte. Inbjudningen kanske kom bort :P. Vi representerade i alla fall Sverige med bravur. Vi fick mkt positiv feedback (vi var de som helt klart såg bäst ut och de enda som hade finuniform) och var omnämnda på flera ställen i tidningen nästföljande dag. Vi lämnade Köge med flaggan i topp på tisdagen och en timme senare spydde halva styrkan på akterdäck :P

 

Vad som hände på den fria tiden kan ni räkna ut med röven och en krita själva.. Men alla kom med hem, lite fattigare, lite segare i huvudet och någon med ihoplappat ögonbryn.

 

Nu är jag återigen på väg upp till Gbg med SJ. Dagens SJ-upplevelse;

Bredvid mig sitter en tjej som har med sig tre möss i en bur och på andra sidan sitter en tjej som reser med en katt som jamar plågsamt ganska så hela tiden. Underbart!

O förresten, lämna gärna en rolig kommentar, alltid kul o läsa eftersom jag ser att det är ganska många som är inne och läser :)

 

                                                             

                                                                Sho o shimm hobbylimm :)

 

 

 

 

Två veckors tjänst tänkte jag nu få ner till ett inlägg.

Hela v 37 ägnades åt pistol 88 eller Glock 17 som den också heter. Efter en teorigenomgång med efterföljande prov fick vi äntligen ge oss ut på skjutbanan. Denna smidiga, sköna sak väger 825 g oladdad, 905 g laddad. Hur skön som helst till skillnad från AK5:an som väger strax under 5 kg :P. Laddas med 9 mm ammunition och har ett praktiskt skjutavstånd på 50 m. Efter vi hade skjutit på 50 m så inser man ganska snabbt att 50 m i detta fallet är ganska långt. Vi hade vår kära kapten under hela veckan, som själv har varit bordningssoldat nere i Adenviken. Han sa i början av veckan; ”det enda sättet att bli bra är att tillverka tomhylsor. När du står med tomhylsor upp till knäna är det bara till att ladda om igen”. Och det ligger väldigt mkt i detta. Inför sin mission i Adenviken hade han ”kvalitetstid” med sin pistol två timmar varje dag. Är du en millisekund efter din fiende har han redan skjutit dig i huvudet.. Sorry Lorry, bättre lycka nästa gång..el inte :P

 

Detta utbildningspaket som vi nu fick på pistolen görs vanligtvis under tre veckor. Så VARNING för korvstoppning. Men veckan flöt på snabbt och alla var grymt taggade på skjutningarna. Vi fick tydliga order om att inte vara ute och slarva på kvällar/nätter för att vi skulle vara 100% fokuserade på skjutningarna och inte minst tulla på säkerheten. Det räcker att man av misstag gör en handledsvridning 90 grader så kan man räkna ut med röven och en krita vad som händer..

 

Efter en veckas pistolutbildning skulle vi nu i veckan gå ombord på olika fartyg för genomsök, bordningsutbildning. Ett ledord som används då är dominans. Vi genomsöker ett rum, vi ska gå in med kraft och dominera! Om det står ngn i dörren så ska den jäveln flyga med in i rummet när vi rusar in. För att bli lite mer dominanta så la kapten in ett extrapass aggressionsträning, med vår bästa vän pistolen. Allt hade gått bra om det inte var så att vår andra kapten inte skulle lägga till en idiotövning de sista minuterna. Han la då ett tiotal plastknivar vid mittlinjen i gympasalen. Halva plutonen stod på ena sidan och halva på andra sidan. Ja, ni kan själva räkna ut hur det gick.. Plötsligt skriker kapten på mej. Då ser jag en av killarna, blodet rinner ner i ansiktet. Efter att ha torkat bort blodet så syns ett spräckt ögonbryn. Jag ansåg att det behövde sys, men syster Marita på försvarshälsan tyckte självklart inte som jag. Så det blev tejpat, återstår att se hur det ser ut.

 

Tisdagen var dagen D som alla varit mer eller mindre oroliga för. Vi skulle ha pepparsprayutbildning. Först blev vi sprayade i ögonen sen skulle man ta sig igenom en bana. Första hindret var en mits (boxningskudde) som man skulle mata slag på i 30 sek, efter det skulle du dra upp en batong och slå med den i 30 sek på en likadan kudde. Efter det hade du en ”fiende” framför dej som du, med pistol, skulle skrika åt att han skulle lägga sej ner, då skulle du rusa fram och sätta handfängsel på honom. Detta var det värsta jag varit med om!!!!!!!!!!!!!!! Under banan var man så fylld med adrenalin och pulsen var typ 200, men sen..Jag leddes ut till badrummet och skulle börja skölja ansiktet. Jag skakade i hela kroppen, kunde inte andas, hade en panikkänsla i hela kroppen. Ingenting jag gjorde tycktes hjälpa. Jag stod och sköljde ögon och ansiktet i en halvtimme. Sen började befälen tjata om att vi skulle gå ut. Jag tänkte ta aldrig bort mej från det här handfatet, för helvete! Men till slut började det lätta en aning. Jag blev ledd ut ner mot hamnen. Där fanns ett par tappra soldater som lika jävliga ut som jag. Vi sprang i motvind och tvingade upp ögonen med hjälp av fingrarna. När kvällen kom var de flesta återställda, men några stycken kände av det ganska länge efteråt.

 

Genomsöken av fartygen vi gjorde var både på gamla fiskebåtar och avställda militära fartyg. Man har fått en bättre inblick i hur stort och komplext ett fartyg är. Vi genomsökte en del av aktern på militärfartyget och varje liten lucka vi öppnade ledde in till en ny korridor eller ett nytt rum. Något av det roligaste under genomsöken var B-styrkan, som utgjordes av olika befäl. De bytte skepnad mellan gamla fiskare och dryga utländska fripassagerare.

 

Imorgon bär det av till Danmark med kompaniet. Vi är som enda svenska förband inbjudna. Örlogsbesöket varar från fredag till tisdag. Danskarna firar 300 års jubileum av slaget vid Köge år 1710. Enligt svenskarna vann vi och enligt danskarna vann de. Vi ska stå fanvakt, ha visning av båtarna för allmänheten etc. Måndagen är den stora dagen då den danska drottningen kommer till Köge, då ska vi stå raka i ryggen som aldrig förr och kängorna ska skina så att du kan spegla dej i dem :)

Det gäller att hålla tungan mitt i mun då vi inte bara representerar Amfibiekåren utan också hela Sverige..

 

Ha en mang trevlig da! :)

 

 

En vecka till sjöss har passerat med många nyttiga erfarenheter och kunskaper rikare. Hela kompaniet har varit på övning i skärgården, mellan 80-100 pers totalt, fördelade på sex båtar. Vi vek som vanligt inte från vår kära stridsbåts sida.

Lagom till att vi skulle jacka från hamnen fick jag min efterlängtade sjukvårdsväska från försvarshälsan. Jag fick tyvärr bara receptfria läkemedel eftersom jag inte har tillstånd till att ha ngt annat med mig trots min utbildning.

Under måndagen hade vi eskortering av en av våra egna båtar. Vi låg som ”närskyddsgrupp” på båten med olika vapensystem och övriga båtar agerade som ett yttre skydd. Detta övades vid olika moment och vi hade även en civil båt som vi eskorterade vid ett senare tillfälle. Båtens besättning har egna vapen, men vi ökar upp deras skydd genom att höja beredskapen med ytterligare vapen och fyra ögon är bättre än två, som man säger i Försvarsmakten :).

Måndag kväll övade vi repellering/firning från en bergsvägg intill havet. Säkerhetsselen sitter runt rumpan och man styr sin egen fart genom att dra åt en lina som löper på ryggen. Man började gå ner för en liten klippavsats som inte lutade så mkt, men sen var det bara lutning rakt ner till vattnet, och där skulle vi hoppa ombord på stridsbåten. Adrenalinpåslag; JA! Kul; JA!

Tisdag natt hade vi försvarsstrid på en ö nära Tjörn. Vi låg då grupperade på ön med utsikt mot vattnet för att se om fientliga båtar närmade sig. Strax efter kl 02 börjas det skjutas på ön mot fienden. Strax därefter blir polisens växel nerringd av oroliga personer som hört skottlossning utanför Tjörn. En stor polisstyrka sätts in och därtill även piketen. En informationsmiss hade lett till att polisen inte visste om att vi var och övade i området. Denna händelse gick ut på SR och på TV. Det var bara amfibiepluton som var ute och övade :).

Länken till SR hemsida;
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=3991980


Vi har nu även börjat gå in på genomsök av byggnader. På den här ön som vi var på fanns små söta skärgårdsstugor som nu Försvarsmakten fått lov att öva i. O självklart fick vi också städa upp efter oss :(. Vi hade då ”dockor” som fienden inne i husen och även oss själva. Man står på ett led utanför huset och springer in och säkrar rum efter rum tills hela huset är genomsökt. Detta är väldigt kul, men eftersom vi precis börjat öva detta så har vi mkt att lära.

Ons natt fick plutonen i uppgift att genomsöka en hamn. Stora ytor, mängder med små utrymmen, containrar och helt mörkt ute gjorde inte denna uppgift lätt. Vid strid i sådan bebyggelse finns det farliga riktningar överallt; dörrar, fönster, tak etc. Om en pluton skulle genomföra ett sådant sök ”på riktigt” skulle det ta ca 12-24 timmar för att säkerställa att ingen fiende fanns där. Kapten bröt vår övning strax efter kl. 01 då arbetstidslagen hindrade honom, annars hade vi säkert hållt på hela natten..

 
Nästa vecka ska det skjutas pistol för hela slanten :)

 

Då var det återigen dags att får er lite uppdaterade om livet från den gröna sidan.

Under förra veckan hade vi skjutning med AK4 och samtidigt information av chefen för Bohus kompani (hemvärnet). Hemvärnet har, de senaste åren, genomgått förändringar vilket har resulterat i mer kompetent folk, bättre organisation och ett byte av namn från Hemvärnet till Nationella skyddsstyrkan. De ville verkligen trycka på att det inte är ett gäng soldater med kaffetermos och ostmacka längre. Strax efter informationen, vi hade inte ens varit där en timme, så var det dags för fika; kaffe och ostmacka. Amfibiepluton älskar detta! Om kapten Johansson skulle ställa sig och bjuda oss på ostfrallor så hade vi nog trott att hans sista timmar på jorden var räknade.

Efter en hel dags skjutningar med AK4 var man ganska slut i armarna, laddad väger den lilla skönheten 5,3 kg. Med olika skjutövning under dagen så hade man lärt sig hantera den ganska bra och skjutit i ställningar som man aldrig tidigare provat. Vapenvården under kvällen var dock inte lika rolig. Man kunde tro att vapnet inte var vårdat sen min pappa muckade :P

Nationella skyddsstyrkan ville varva oss till Bohus kompani för resterade övningar under hösten, vilket är tre stycken. För besväret (mat och logi betalt och få betalt för att skjuta) skulle vi få 7000 kr skattefritt. Vår kapten sa; medelåldern är ca 25 år och tittade på mig..jag tänkte hela tiden; le inte, le inte. Klart Fohlin ska gå med :P. Totalt blev vi 11 soldater från vår pluton. Jag och den andra tjejen blev ifrågasatta om vi gick med för att kriga eller ragga. Klart att man både vill ha kakan och äta den ;). Den första övningen var vi på förra helgen. Vi fick mkt positiv feedback, strida tillsammans med mer avancerade vapensystem och få lite bättre service än vanligt. Summa summarum; bra helg!

I veckan hade vi en slags skjutprov, springskytte. Vi skulle springa två km, skjuta sex skott i liggande ställning, springa två km till och skjuta sex skott till. Man skulle ha så lite poäng som möjligt, för varje minut du var ute och sprang fick man en poäng och för varje bom en poäng. Nu har man fått en liten inblick i hur svårt det är att vara skidskytt. Medaljer delades ut från brons till guld beroende på hur många poäng man hade. Jag fick en silvermedalj ;)

Under ons-tors var vi ute på övning i skärgården tillsammans med andra delar från kompaniet. Under en av momentövningarna hade vi då en större båt i mitten och två stridsbåtar en bit utanför den stora båten. Stridsbåtarna eskorterade båten under sin framryckning. Situationen som vi övade var att det var hög risk för sammanstöt med fienden. Ombord på den stora båten fanns en VPD (vassle protection detachment) som en typ av närförsvar (6-7 soldater). Ute i stridsbåtarna sitter varsin grupp redo att strida från båt och kan även landsättas om fienden befinner sig på land. Typ så som Bordningsstykan gjorde nere i Adenviken för att undvika kapningar av fartyg från pirater. Detta var nog det roligaste jag gjort hittills under utbildningen. Det var en realistisk övning och man låg på helspänn hela tiden för att man inte om en fientlig båt skulle sticka upp bakom ngn liten kobbe.

Sen har vi ännu ett kärt ämne som jag inte tagit upp; stridshinderbanan. Nu när snabbmarschen är avklarad så har vi nu gått över på stridshinderbanan. För att bli ”riktig" amfibiesoldat ska man ha klarat övning amfibie och stridshinderbanan.

Man springer i grupper om tre eller fyra och tidskravet är 36 minuter. Banan är 3,8 km lång. Exempel på hinder; repklättring uppför berg, gå igenom ett djupt träsk, klättra nerför berg, armgång, catcrawl, hoppa över träplank, irländska bordet etc. Man mår så dåligt under dessa minuter, man vill bara lägga sig ner och dö. All smärta du har känner du inte förrän man går över mållinjen och alla blåmärken ska vi inte bara tala om. Idag sprang vi tre tjejer ihop med en kille, tiden blev 45 minuter. Vi var nöjda och tiden krymper för varje gång när man blir bättre på att ta hindren snabbt. Löpningen är jobbig hela tiden så det är bara till att uthärda. En eloge till Fransén som sprungit in två gånger på godkänd tid, jävla biff :P

 

Nog prat från den gröna sidan. Nu är det fredagsmys på den civila sidan :)

 

Hoppas mina bloggbesökare inte har svikit mej, nu är jag tillbaka igen :)

Innan sommaruppehållet var vi på Kronprinsessans bröllop och det skrev jag inget inlägg om på bloggen. Vi åkte upp till Stockholm redan på torsdagen och hade en underbar bussresa på ca sju timmar. Amfibiepluton älskar att åka buss :). Hela fredagen gick åt till att föröva. Initialt övade vi tillsammans med vårt eget kompani, vilket är ca 50 man. När vi väl satte allt som vi skulle, stegen gick precis i takt, vapnet flyttades i samma takt från handen till axeln etc så gav vi oss ut med övriga amfibiesoldater som var ca 700 st. Det var ganska mäktigt att öva alla tillsammans.

På lördagen gick busslassen från Berga som ligger ca 20 min utanför Stockholm. Meddelande gick ut på radion om att militären var på väg från Berga till Stockholm med poliseskort. På varje påfart på motorvägen stod poliser för att vi skulle komma in till stan i tid plus att polismotorcyklar eskorterade oss. Alla bussar utgjorde ca en kilometer karavan på E6 :).

Väl inne i Stockholm utgick vi från Gärdet och stod sen uppställda på Strandvägen. Vi stod sammanlagt två timmar rakt upp och ner, allt för vår kära Kronprinsessa och hennes Daniel. När vi skymtade hästvagnen med följande hästar, säpo-vakter och poliser så börjar en tjej i vår pluton må väldigt dåligt. Sekunden senare faller hon handlöst bakåt rakt i asfalten och folkhavet utropar; OHHH! Polis, kapten och andra som stod i närheten av henne flyger fram och får upp henne på benen igen. Och ja, tyvärr så missade hon Kronprinsessan. Hon hade väldigt ont i huvudet och tryck bakom ögonen så jag hade jour och fick kaptens mobilnr ifall det skulle vara något under natten.

Bussresan hem ägnades åt att lyssna på alla tal som direktsändes på SR. Mest garv gav Daniels och kungens tal med citat som ”Viktoria, jag är din far” nehee?? Och Daniel; ”I found a box” på knagglig engelska :). Visst var det häftigt att vara på plats och se Kronprinsessan i typ tre sekunder.. Och som tack fick vi också en fin medalj att ha som minne.

Vi är i stort sett de enda på regementet som haft sex veckors sommarledigt. Insatssoldaterna har haft ledigt i omgångar då de haft vissa veckor som de suttit i vakten och sjömännen har också jobbat i omgångar under sommaren så vi har varit väldigt priviligerade. Lite fördel ska man väl ha av att vara amfibiesoldat :P

Då var vi tillbaka på luckan igen. Lite halvångest över att vara tillbaka, men ändå härligt att träffa alla igen. Alla tyckte dock inte det var kul att vara tillbaka. I måndags slutade två soldater från plutonen, i tisdags packade en tredje och i torsdags en fjärde. Eftersom värnplikten blev frivillig from 1/7 så kan vi i praktiken sluta när vi vill. Våra tidigare fyra grupper har nu krympt till tre..

Under sommaruppehållet har vi haft eget ansvar för träningen så för att testa detta så började vi måndag morgon med att springa milen, härligt att vara tillbaka :P.

Första veckan hade vi endast ett befäl så vi har haft repetitionsutbildningar hela veckan. Karta, radio, skjutningar, signalpistol och annat som vi behövde genomgång på.

Under helgen har jag och nio andra soldater legat i beredskap på regementet. Vi har beredskap från fre-fre med fem minuters inställningstid. Så med andra ord får vi bara vara inom området. Helgen har förflutit i träningens- och vilans tecken. Sovmorgon, tränat två pass om dagen, grillat och kollat på krigsfilmer. Så beredskap är inte så tråkigt ändå..

På måndag kör vi igång på riktigt med fler befäl och fältvecka. Och nu slipper vi ju både snö och granris!! :)
Nu kan ni känna er trygga där hemma i de svenska folkhemmen, amfibiepluton är åter på plats på Amf 1 :)

 

 

 

Övning Amfibie är ett utbildningsprov precis som övning Thorleif som vi gjorde tidigare i våras. Skillnaden är att denna övning är mkt hårdare och kräver mer av oss som enskilda soldater och som grupp.

Hela helgen hade jag ångest.. Försökte hitta på saker för att skingra tankarna men övning Amfibie gjorde sig ständigt påmind i tankarna. Låt helvetet bara börja ngn gång.

Måndag efter lunch var dagen D. Vi ställdes upp ute på en fotbollsplan med all vår packning framför oss. Vi la ut all vår packning på gräset och befälen inventerade allt. Inget extra skulle medtagas, däribland snus. Killarna gick med tunga steg mot en stor sopsäck och slängde alla sina dosor.

Det första vi skulle göra var att marschera 30 km. Starten gick från regementet kl. 22 på måndag kväll. Ingen hade sovit ordentligt natten till måndag så vi hade inte bästa utgångsläget. Vi gick och gick och gick och tycktes aldrig komma fram, bokstavligt talat. Med oss hade vi såklart vår packning som vägde ca 40 kg. Dessa 30 km tog, helt otroligt, 16 timmar att ta sig igenom. Fråga mig inte egentligen hur det gick till, men trötthet, svårframkomlig terräng och felnavigering kan nämnas som tänkbara orsaker.

Under marschen gick vi fel och kom förbi en hästgård med hagar runt omkring. När vi kommer gående så blir en av hästarna helt tokig och springer ner ngt staket. Vi möts då av den ägaren och frågar henne om vägen eftersom vi var vilsna. Med irritation i rösten så snäser hon att vi kan gå förbi huset och ner i ett bostadsområde, men egentligen skulle ni laga staket. Ohhh, jag trodde jag skulle explodera. Då hade vi gått 13 timmar med packning och kärringjäveln säger att vi ska laga hennes staket??!!

Övningen innehöll olika vattenmoment. Inledningsvis hade vi vattenfys i en vanlig simhall. Denna inkluderade hopp från 10 meter och livräddning. Sen köttade vi fram och tillbaka i bassängen i olika stafetter, upp på kanten och gjorde situps, ner och upp på andra sidan och gjorde armhävningar.
Det andra vattenmomentet var vattenövergång i havet. Befälen sa till oss ”bron vi skulle ta oss över har sprängts”. Vi fick då vattensäkra vår packning med plastsäckar och kasta oss i vattnet och simma över till andra sidan. Vattensäkringen var inte helt optimal hos mig så mina torra extra sulor, strumpor etc var inte torra. Just då var stridsvärdet mkt lågt. Vi fick även överge stridsbåten i livflotte efter att vi hade blivit ”beskjutna” och ro oss in till land.

Vi prövades i strid i grupp och omhändertagande av skadad i strid. Vi hade då en B-stryka som vi stred emot. Hela anfallet blev hur bra som helst så vi ringade in fienden i en hörna och de fick se sig besegrade. Det ska nämnas att B-styrkan bestod av amfibiesoldater och kustjägare. En av dessa tog jag och en annan kille hand om och skulle visitera. Denna person ingick som extrabefäl under övningen. Personen i fråga började slingra sig och ville inte göra som vi sa. Då ryter soldat Fohlin i och sätter en fot i ryggen och stämplar honom, kändes ganska bra :).

Under övningen hade vi olika marscher i varierande längd. Den sista marschen vi hade på torsdagen var 1,5 mil. När vi kom fram efter den marschen såg vi ut som vi skulle på PRO:s återträff, halta och lytta. Totalt gick vi en sträcka av 6,5 mil med varierande packning på ryggen.

När vi kommer in på regementet efter de sista 1,5 milen marsch så tror alla att det är det sista vi ska göra. Chefen kommer då och ställer sig framför oss och börjar prata. ”När ni tror att ni inte har några krafter kvar så har ni det. Förbered er på stridshinderbana”. Helvete, tänkte jag! Vi sprang genom kärr, kröp genom tunnlar, klättrade upp för klippor och sprang lite till. Och visst hade vi krafter kvar…

Om jag ska nämna något om mat och sömn så är det inte så mkt att skriva om. Tredje dygnet fick vi sova ca tre, fyra timmar, ingenting innan dess. Maten vi skulle ha under hela övningen bar vi med oss i ryggsäcken och vi fick inte ta ngn mat utan order från chefen. Hungrig var man mer eller mindre hela tiden och när befälen sätter sig bredvid och öppnar upp en pizzakartong och prasslar loss foliet runt en kebabrulle så bara vred det sig i magen. Vi fick 4 eller 5 portioner mat under de fyra dygnen.

På torsdagskvällen skulle hela plutonen ut och leta efter mitt regnställ som jag hade tappat under ett stridsmoment på en ö. Ingen kommer att vara godkänd på övning Amfibie om inte allt materiel är med tillbaka igen. Vi åker ut i stridsbåten och vi kommer fram till ön och ska gå iland. Då har befälen spelat ett spel med oss. Ute på klippan möts vi av marschaller som brinner på hela klippan, befälen står uppställda med svenska flaggan och med amfibiekårens egen flagga och i mitten av alltihop står kompanichefen. ”Övning Amfibie är nu över. Vi fick svära en ed med höger hand över hjärtat och välkomnades in i kåren av alla befälen. Vår chef ställde sig framför oss och sa ”jag skiter fullständigt i ditt regnställ, Fohlin. Ni är nu godkända på övning Amfibie”. Ögonen fylldes direkt med tårar. Jag hade överlevt helvetet!

 

 

 

Ännu en vecka i konungens tjänst har passerat. I början av förra veckan hade vi bara packning på schemat inför kommande slutövning i Sthlm. Ons morgon lämnade bussen regementet. Man uppskattar bussresor på ett helt annat sätt nu sen inryck. Innan var det bara drygt och man hade träsmak i baken, men nu är det hur gott som helst. Man kan sova i flera timmar och man vet garanterat att det inte blir några eldöverfall :) När vi började närma oss sthlm så ringlade bilköerna långa, skönt, ännu en extra timme på bussen.

Första natten sov vi i en gammal gymnastiklokal inne på deras regemente, väldigt lyxigt för en Amfibiepluton.

Torsdagen skulle vi börja övningen. Amfibieplutonen på Berga hade redan varit igång sedan måndagen. Vår chef såg detta som ett bra tillfälle för oss att öva, medan det för stockholmarna var slutövning, det sista de skulle göra innan muck senare i juni.

Huvuddelen av veckan genomsökte vi öar. Stridsbåten kör då ända fram till ön och vi flyger ut från båten och ställer upp oss på en linje en bit upp från strandkanten. Därefter rör vi oss framåt i syfte att genomsöka ön så att inga fienden finns där. Många av öarna vi genomsökte fanns det civilbefolkning på. Vi landsteg på en ö och rörde oss uppåt där vi såg att det fanns hus. När vi kommer närmre ser vi folk som glatt vinkar ut genom fönsterna. När vi gått förbi huset och kommer bak på baksidan så står där en äldre dam som skriker: ”Akta mina rosor”.

Vid ett genomsök stötte vi på ”fiende” som inte var beväpnade. Vi genomförde då visitation av dem samtidigt som en av oss stod och riktade pipan mot huvudet på ”fienden”. De transporterades vidare till en annan båt på kompaniet för ”vidare omhändertagande”.

Under olika tillfällen under övningen var vår grupp s.k QRF, quick reaction force. Om det händer ngt så ska vi, med snabb beredskap, åka ut för att lösa uppgift. Vi fick då uppgift om att fienden hade setts på en ö i närheten. Befälen sa till oss att förbereda oss på strid från båten. Båten åker iväg och på akterdäck ligger vi med två KSP (kulsprutor) och jag och en annan kille ligger med AK5 redo att skjuta. Adrenalinpåslag i 40 knop och svart dieselrök ryker ur motorerna. Awesome! Tyvärr fick vi inte skjuta, men situationen levde man på länge.

Under en övning så landsteg vi och en grupp till på olika öar. Vår grupp hamnade i strid och fick ”två döda och en skadad”. Andra gruppen hämtades sedan upp och skulle landstiga på ön där vår grupp befann sig för att understödja dem och hjälpa de skadade. De ”döda” lämnades kvar medan den skadade skulle tas med. Den skadade var vår gruppchef som är en av de största soldaterna på plutonen. En av killarna från andra gruppen slängde upp honom på ryggen i brandmannagreppet och gick med henom över klippor fram till stridsbåten. Bra jobbat, Ljungström!

Det ständiga problemet man har som tjej på en stridsbåt är när man ska kissa. När vi står stilla så ligger båten ofta ihop med minst en annan stridsbåt och då känner man inte riktigt för att hänga ut sin vita ända från akterdäck. Som tur är så är vi två tjejer ombord på vår stridsbåt. Läget var kris, vi var tvungna att kissa. Som amfibiesoldat får man komma på nya lösningar hela tiden och det var precis vad vi gjorde. En spann hade vi tillgänglig. Hur ska vi göra detta dolt? Maskinrummet! Vi klättrade ner i maskinrummet mellan två gigantiska V8-motorer. Under tiden vi var där nere så började båten åka så motorerna dånade rätt bra samtidigt försökte man hålla balansen för att inte bränna rumpan på ngt.. Bra arbetsmiljö? Kan ifrågasättas..

 
De två sista nätterna var vår grupp ute på spaningspatrull. Vi hade genomsökt en ö och syftet var nu att patrullera så att inga fienden skulle kunna landstiga på ön. Trötta gick vi genom hela den här jävla ön. Plötsligt hör vi något som låter som en skällande hund. Vår gruppchef flyger då tillbaka sist i ledet. ”Va fan vad det?” Det är nog vildsvin säger en annan. Då kommer jag och säger ”det hör ni väl att det är en hund el ngt som skäller”. Strax efter jag sagt det kom jag på hur dumt det lät. Skulle det finnas en ensam hund mitt ute i Stockholms skärgård och skälla mitt i natten? Hmm.. Våra vildsvinsspekulationer gick sedan över i rådjur. Hur som helst vi valde en annan väg för säkerhets skull :)

Eftersom vi patrullerade hela natten de två sista dygnen så sov vi ca 2 timmar.

Onsdagen skulle övningen avbrytas och vi skulle komma iland. Vi tyckte bara det var skönt att få komma iland och kände nu att bussresan hem låg nära till hands. Vår chef meddelade då att hela övningen skulle avslutas med att hela kompaniet skulle ha grillkväll tillsammans. Vi kastade oss i duschen när vi kom iland för att få bort all maskeringsfärg (svart-grön) som vi haft i ansiktet hela veckan. Så fräscha som vi kunde bli marscherade vi ner mot hamnen igen och möttes där av två kockar som stod o grillade karékotletter. Till de blev de potatissallad och bröd. Vad mer kan man begära som amfibiesoldat? Det ända vi hade ätit den dagen var kexchoklad och en renklämma (polarbröd). Vi åt och åt och åt...

Slutet gott, allting gott...

Efter några veckors frånvaro har jag äntligen kommit till ro o sätta mej ner och skriva ihop ett inlägg. Eftersom vår fritid är ganska minimal här på regementet och min dator gick sönder så har det blivit dåligt med skrivande. Jag ska ge er en kort tillbakablick på vad som hänt de senaste veckorna.

Vi har haft en veckas utbildning på KSP 58, kulspruta. Jag fick genast gehör från min käre far som visste precis vad jag pratade om.. Alltså utvecklingen har inte gått så mkt framåt sen han låg inne på luckan :P. Denna kreation väger 11,6 kg oladdad, är 1,3 meter lång, matar 600-700 skott/min och kulan har en utgångshastighet på 830 m/sek.
Vi låg ute på skjutfältet och matade 250 skott i snabb takt, fy fan vad de smäller! :)

Under praktiska övningar ute på ett skjutfält i närheten av regementet skulle vi skjuta KSP med s.k spårljusammunition. Då ser man var skottet går eftersom den lyser rött. Detta ska helst inte användas när det är torrt i skog och mark eftersom de lätt kan ta fyr. Sagt och gjort, vi laddade och strax därefter börjar det brinna på två ställen 200-300 m längre fram. Kapten skrek, med lite halvpanik i rösten, "gå bort från vapnen!" Vår vanligtvis fartgalne kapten trampade plattan i mattan och gruset ven omkring bilen. Övriga plutonen sprang dit och fick agera brandkår med diverse tillhyggen för att släcka branden, som hade spridit sig snabbt. Brandkåren kom ganska snabbt, men innan dess hade Amfibiepluton fått kontroll på branden :). Det fick vi cred för!

Vi har även hunnit med att ha en övning tillsammans med Hemvärnet. Gemene man har en inställning till Hemvärnet som inte riktigt är rättvisande. Gamla hemvärnsmän med termos och ostmacka är snart förbi. Det finns ett gäng sådana kvar, men nu består hemvärnet av soldater som muckat och vill fortsätta inom Försvarsmkaten, men inte som anställda. Det vi såg av dem var ca 25-30-åriga killar, trevliga att vila ögonen på.

Övningen gick ut på att vår pluton låg utspridda på olika öar och spanade mot dem. De hade övning ute i skärgården och de visste inte att vi var där, vilket gjorde det hela mkt roligare. Till sin hjälp hade de även med sig hundar. Som motståndare till dem är det inte roligt att ha en hundpatrull efter sig. När hundarna väl fått vittring på oss så leder de hundföraren rakt in i vårt läger.

Summa summarum så upptäckte de inte oss. Hundpatrullen fick upp spår efter en grupp och följde hunden in i området där den markerade, men de hittade ändå inte gruppen. Då öppnade de eld mot gruppen som då flög fram ur sitt gömställe.
En soldat i en annan grupp låg trött på sin vaktpost och spanade i ett område. Han får plötsligt syn på fem soldater som närmar sig. Han kontaktar sin gruppchef och frågar vad han ska göra. Chefen kommer dit..De påsttådda fem soldaterna var fem avlånga enbuskar :)

Under förra veckan hade vi kompaniövning tillsammans med andra plutoner. Kompanichefen styrde då hela övningen och vår plutonchef visste inte vad som skulle hända. Vi fick tex stödja andra gruppers framryckning genom att vi låg uppe på klipphöjder med KSP 58, den andra gruppen framryckte säkert i dalen. Fientliga båtar upptäcktes och "besköts" av oss. Vi bogserade in dem till land med stridsbåten och bordade (gick ombord) sedan deras båt och sökte efter föremål av betydelse, tex vapen. Det var en rolig övning, kändes lite mer på riktigt.

Under slutet av övningen fick jag lite nytta av mina sjuksköterskekunskaper. Två soldater var så utmattade att de svimmade av när vi hade gått iland för att gå i bas för natten. Efter dextrosol, benen i högläge och lite vätska piggnade de till. Kapten kallade mig till sidan; "Jaha, syster Fohlin. Vad tror du om det här då?". Överrapportering till plutonschefen och soldaterna vaknade dagen efter pigga och krya.

Idag, dagen jag har fasat för ett tag, skulle jag springa snabbmarsch för första gången sen jag skadade armen. Om vi inte blir godkända på snabbmarschen så får vi inte starta nästa stora övning "övning Amfibie". Jag hade laddat inför detta i helgen, tränat intervaller, minimal alkoholkonsumtion och allmänt "pepptalk" med andra och mig själv. Till frukost åt jag ganska lite eftersom jag vill minska risken för obehagliga uppkastningar. Efter uppställningen på morgonen påbörjar vi andra arbetsuppgifter, medan jag var inställd på snabbmarsch. På eftermiddagen skulle vi äntligen springa. Kaos i magen, ångest, allt går runt i kroppen. Man springer för så mkt, allt står på spel! 3 km ska avklaras på 18 minuter. Lägg därtill 20 kg packning. Guess what; jag tog mig runt!!! Med hjälp av andra killar från plutonen, utan er hade jag inte klarat det. Vi gick i mål, jag ville bara lägga mig ner och dö just då. Hade vi klarat tiden? Ingen visste.. Befälet tittade på oss och log; ni är godkända. Allting bara släppte, tårarna trängde fram och jag och en annan tjej kramade om varandra hårt och hon var lika lättad som jag att vi klarat det. När jag kom in i källarkorridoren bara skrek jag rätt ut; jiiihhhuuu!!! så det ekade i väggarna. Ännu en milstolpe är nådd på vägen mot att bli amfibiesoldat och jag är stolt över vad jag har lyckats åstadkomma.

Veckan som gått har vi övat strid inom grupps ram. Vi har nu, efter att den grundläggande soldatutbildningen är över, gått in i ett nytt skede som innebär att vi strider i grupp (6-8 pers). En ny skillnad är att befälen ger oss mer ansvar och frihet. Vi får öva och lösa uppgifter mer självständigt än tidigare, vilket är uppskattat hos plutonen. Istället för befälens ständigt vakande ögon så ska gruppcheferna styra grupperna och komma in sina roller alltmer.

Efter att ha övat strid en vecka så vet vi en sak och det är att det är jobbigt att strida. Springa upp och ner i skog och mark, över klippor och sten i skärgården och när vi springer är det inte ngn jogging, utan man ska explodera upp och springa till nästa plats som man blir tilldelad av gruppchefen. Det blir ju lättare om man försöker inbilla sig att man springer för sitt liv, men efter en veckas kontinuerligt övande så svek fantasin mig. Likaså började fysiken svika mig, benen gjorde ont som aldrig förr. Gångstilen utvecklades, under veckan, hos många till ngt som var väldigt roligt att beskåda.

Det var första gången vi fick öva i skärgårdsmiljö denna veckan. Till och med vår stenhårda kapten medgav att skärgården är ngn av de svåraste miljöerna att strida i. Som kommande amfibiesoldater är skärgården vår hemmaarena, så vi kommer att bli experter på det och tillbringa mkt tid i den miljön. Våra knäskydd, som vi har på oss när vi strider, har aldrig känts mer behövliga än nu när man springer på skärgårdsöar med enbart klippor och sten.

Under veckan har de dessutom plågat oss med två pass snabbmarsch. Den första rundan gick på onsdagen. Jag kände mig grymt stark i kroppen. Jag upprepade ständigt ett mantra i huvudet under rundan; jag är stark, det är inte vem som helst som klarar det här, jag har en grön basker och tillhör ett elitförband. Och tro mig, det funkade. Man klarar ofta mer än vad man tror och det måste man intala sig. Killen som sprang framför mig spydde i farten två gånger och fortsatte att springa. Bara ren vilja kan förklara att han tog sig i mål.

Andra rundan snabbmarsch gick av stapeln fredag em. Med tanke på vår fysiska vecka så var alla helt slut i kroppen och hade ont lite varstans. Detta var såklart inget man tog hänsyn till. Springa skulle vi till varje pris trots att tidsschemat var tight att hinna med vad vi skulle göra under resten av em. Irriterad, trött och matt ställde jag upp tillsammans med övriga för att springa. Mantrat i huvudet bet inte lika bra denna gången för kroppen skrek hela tiden att jag skulle stanna. Denna gång fick viljan utöva sin makt på mig.

Nästa vecka är det dags för fältvecka igen. Vi har knappt hunnit vara “hemma” en vecka innan det är dags att packa ihop sin stora ryggsäck igen och skumpa på bussen mot okänt mål.

            

Våren har nu äntligen kommit till Västkusten. Hela helgen har mer eller mindre tillbringats utomhus strosandes runt i Göteborg i goda vänners lag. Idag var det dessutom mjukglasspremiär. Skinande vårsol, glada göteborgare och inga måsten på programmet, är det inte allt bra underbart? :)