Min peakperformance

Då var jag återigen på väg till underbara Göteborg efter en veckas välbehövlig ledighet. Veckan har tillbringats hemma med vänner och familj med sysselsättning ingenting. Tänk att bara få stiga upp när man vill, kunna laga den mat man är sugen på och titta på TV-program som man tidigare följde slaviskt. Vardag för många, men inte för en soldat i amfibiekåren.

Schemat innan ledigheten var fullspäckat som vanligt. Vi åkte ut på sprängtjänst till ett skjutfält i anslutning till Uddevalla, också känt som köldhålet enligt våra befäl. När vi var där på fältvecka i våras så låg det ca 1 m snö kvar där när man i Göteborg kunde se gröna fläckar komma fram.

Vi hade massa sprängdeg, pentyl och krutstubin med oss och vi härjade vilt med denna, till vår löjtnant stora glädje. Vi la laddningar runt stora stenblock, träd, betongsuggor, järnkättingar etc, sen seriekopplades detta ihop och sprängde allt på samma gång. Trädet klövs, stenen var bara småflis kvar av, kättingen hade åkt iväg åt olika håll. Minst sagt en jävla smäll! Dagen avslutades med en fordonsmina som vi hade lagt sprängdeg i. Denna laddning placerades under en gammal skrotbil och sen gick vi alla tillbaka till ett skydd längre bort. Vårt befäl sa sedan; ”detta händer varje dag i Afghanistan”. När vi gick fram och skulle titta hur mkt skada bilen hade tagit så fanns ingen bil kvar överhuvudtaget. Bildelar hängde i träden, motorn låg 50 m bort, bakvagnen låg en bit iväg på andra hållet. Samtidigt som alla tyckte sprängtjänsten var kul så var många tagna av stunden.

Veckan fortlöpte uppe i Uddevalla med skjutningar av olika slag, både i dagsljus och mörker. Det roliga med det här skjutfältet är att det är så stort, vilket innebär att vi får slänga upp vår nätta ryggsäck och promenera 3-6 km varje morgon eftersom vi ska skjuta ngt nytt moment som inte kan göras på det stället vi var på dagen innan. Säger de iaf :P

En kväll skulle vi avmarschera från en plats och vi skulle ställa upp på ett led. Vi gick några meter sen skrek de ”halt”, vi gick några meter till sen var det halt igen. Under tiden som gick fick vi absolut inte titta bakåt. Plötsligt kommer ett befäl och säger till mig, gå in i skogen 20 m där ska du sova inatt. Du får absolut inte prata med någon. Under tiden vi gjort halt hela tiden så hade hela plutonen blivit utplacerade på olika ställen i skogen för att sova för natten. Natten kom och minusgraderna sjönk längre och längre ner. Dagen innan hade det varit fint och blött i marken så på morgonen när jag skulle ta på mig kängorna var de helt stelfrusna. Jag fick inte ner fötterna i dem eftersom de var så stela.. Mmm, underbart!

En av kvällarna i slutet av veckan skulle vi upprätta bas inne i skogen. Det börjar då att snöa och inte så lite heller. I kolmörker försöker vi sätta upp det här förbannade tältet i snöstorm. Allt var blött och underbart som vanligt :P. På natten blir vi beskjutna och ny order blev då; riv basen, uppställda på vägen om 25 min. Nemen heja! Vi skulle då marschera till en annan plats. Kaptenen körde framför oss med sin flåtiga XC90 och spårade. Jag ljuger inte om jag säger att det kom 2 dm den kvällen/natten. Morgonen därpå skulle vi bli upphämtade av bussen, vilken såklart var försenad eftersom väglaget var som det var. Innan vi hoppade på bussen så sa kapten; ”titta ner till höger i kurvan där borta när ni åker sen. Där ligger min XC90.” I en skarp kurva hade e.v farten varit lite för hög.. o vår kapten är inte direkt känd för att slököra heller :)

Vi kom hem till regementet på fredagen och då skulle vi bara hem, torka allt och åka ut igen. När vi kom in till Gbg så sken solen och det var ca 10 plusgrader. Jag tänkte, drömde jag det här el hände det verkligen? Från snökaos i Uddevalla till solsken och fint höstväder i Gbg.

När vi kom hem kände jag mej verkligen dålig. Det visade sej att jag hade lyckats dra på mej halsfluss så jag och en annan tjej fick vila inne på ett logement ute på en annan ö medan de andra låg ute och hade olika platser att spana mot. De två första dagarna gick jag på penicillin och alvedon. Jag somnade när vi kom ut på logementet och sov typ konstant i ett dygn.

De andra hade det tufft ute på öarna i skärgården. Det regnade konstant hela tiden de var ute. En av killarna var så trött, kall och blöt så han tog sin mobil och skrev ett sms till en tjej som han träffar; ”Om jag inte överlever det här så ska du veta att jag tycker om dej väldigt mycket” :)

Vi var ute till måndag eftermiddag. Sen återstod bara den härliga vården av allt materiel. NOT! Vi vårdade i stort sett allt vi hade haft med oss ut, när vi var klara var kl. 01.

Bifogar en länk till en video på vår stridshinderbana. En av killarna i plutonen har klippt ihop från olika omgångar vi har sprungit. Testa om den funkar, vet inte om det funkar. Skriv en kommentar om den inte funkar.

http://www.facebook.com/profile.php?id=623572432#!/video/video.php?v=492964210019&oid=163783655445

Vår gruppchef, Fransén är en av de killarna som har sett till att flest soldater har klarat banan. En kväll sa jag till honom: Nu har du gjort allt; övning Thorleif, övning Amfibie och klarat stridshinderbanan. Vad ska du nu göra? Svaret jag fick var då; Nu ska jag se till så att resten klarar det. Så Åsa, du har en son du ska vara mkt stolt över :)