Min peakperformance

Innan övning Thorleif påbörjades hade vi en “vanlig fältvecka” under sju dagar (som mest har vi tidigare varit iväg mån-tors). Då levde vi ett riktigt glassigt liv om man ska jämföra med vad vi skulle få uppleva inom en snar framtid. Vi hade lagad mat varje dag, sov i tält med kammin och hade alltid torra kläder att ta på oss på morgonen.

Granriset är alltid SÅ segt att samla in, det behövs hur mkt som helst för att det ska bli ngt sådär mjukt att sova på i tältet och det tar en evighet att samla ihop, och då skojar jag verkligen inte. Vi började så fint med att samla in granris från nederdelen av granarna runt omkring basen, men sen tröttnade vi och bytte taktik. Vi högg ist ner gran efter gran. Ingen allemansrätt existerar inom Försvarsmakten :). För att det inte skulle se så illa ut så försökte vi sprida ut de “slaktade” granarna lite här och var i terrängen. Problemet var ju bara att det inte fanns några tillhörande stubbar :)

Visst har man under hela denna långa vinter längtat efter våren, men den kunde inte komma mer olämpligt än nu. Det bästa hade ju varit om det inte fanns ngt mellanting, bara kall vinter eller varm vår/sommar. Nu var det ju ett mellanting, vilket vi verkligen fick känna på. Första veckan spenderade vi i Uddevalla, som tydligen är värsta köldhålet, vilket innebar mkt snö. När vi lämnade Göteborg på måndagen så var det endast små snövallar kvar, medan det i Uddevalla var ca en meter snö kvar, överallt. Snön var tung som bly att skotta bort, ingen skare fanns på snön, som gjorde att det var en kamp att ge sig ut i terrängen för att samla granris och dylikt som behövdes för att bygga upp basen. Blöt var ju bara förnamnet man var, inte ens försvarets kängor lyckades hålla denna väta borta, så det blev byte till gummistövlar, som vi hade med oss i vår packning. Och vad alla älskade gummistövlar sen! Gummi, vilken genialisk uppfinning!

Vi hade under veckan mkt skjutövningar, som vanligt när vi är ute i fält. Nu strider vi i stridspar om 2 och 2, vilket är roligare än att vara ensam. Eftersom vi, under övningarna, springer nära varandra så har vi tre ledord som vi alltid ska tänka på; mynning, finger, säkring. Tänk på var du riktar mynningen på vapnet, har du fingret på avtryckaren och säkra alltid vapnet.

Sista natten i Uddevalla skulle vi bygga ett vindskydd och sova i. Killarnas fantasi gick iväg och de älskade att få skapa ngt eget med händerna. Till denna kreation skulle YTTERLIGARE granris samlas både till taket och till bädden att sova på. Eftersom “gamla” basen nu skulle rivas så skulle vi bära bort allt granris från basen till vindskyddet. Heja, vad roligt!

Utrymmet i vindskyddet var litet, vilket innebar att vi skulle skeda allihopa, och om en vänder sig så var alla tvungna att vända sig. Vi som sov i mitten hade det varmt och gott, de på sidorna delade inte riktigt min åsikt. På sidorna hade de dessutom allas vapen liggandes, vilket skavde in skönt i sidan på de stackarna.

Då påskledigheten passerat har man börjat ta till sig, jag klarade faktiskt övning Thorleif. Det tåls att sägas ett par gånger.

Jag ska försöka förklara för er hur fyra dagar kan upplevas som ett helvete som man aldrig tror ska ta slut.

Övning Thorleif är en övning som ska avsluta hela vår grundläggande soldatutbildning, GSU. Där ska så att säga “säcken knytas ihop”, vi ska testas på allt vi hittills gjort i utbildningen. Mycket mer än så fick vi inte veta innan det skulle dra igång. Detta var väldigt frustrerande, så hela första fältveckan gick ju åt att prata om ngt som vi inte visste ngt om och alla hade sina egna teorier..

På måndag morgonen skulle övning Thorleif börja. Vi skulle då ha rivit vårt vindskydd, städat upp i den gamla basen som låg 100 meter från vindskyddet och samlat in allt granris, slanor och stockar till en uppsamlingsplats till kl. 8 på morgonen. Vi fick gå upp i ottan och vi slet som djur för att hinna klart i tid. Och det där jävla granriset, say no more..

Efter det var klart kom en buss och hämtade oss, vi visste ingenting om vad som skulle hända. Spekulationerna hade gått vilt hela veckan, varje chans till att luska reda på ngt hade tagits. Till och med sjuksköterskan som var med fick frågor och höll väl på att försäga sig en och en annan gång, innan hon insåg vad vårt syfte var. Bussen körde oss tillbaka till regementet. Vi trodde då att vi skulle hämta upp några av soldaterna som varit hemma sjuka (de åkte hem från fältveckan och vilade upp sig för att kunna vara med på övn. Thorleif) för att sedan åka vidare med bussen till okänt mål. Men där skulle vi urlasta bussen med vår packning. Det var då lunchtid och vi fick grönpåsar (frystorkad mat) tilldelade för att äta. Efter detta höll vår plutonschef ett tal om att det är nu det börjar på riktigt, om de krav som ställdes på oss och vad de förväntade sig av oss. Shit, nu händer det verkligen, tänkte jag.

Vår första uppgift blev att orientera till en ny plats med “lätt packning“. Platsen var ett skjutfält som vi varit vid tidigare. Avstånd; 16 km. Efter vi kommit fram var mina fötter ömma och jag ångrade genast att jag inte hade tejpat dem innan vi gick. Gjort var gjort. Det började nu skymma och vi skulle upprätta bas (det vanliga tältet) uppe en bit i skogen. Skogen vi var i var helt skövlad på materiel. Inte mkt granar alls, inga stockar som typ inte var uppruttna etc. Vi kämpade med att få in materiel så gott det gick, sen kom regnet som vår kapten hade efterfrågat. “Det blir en mkt bättre och rättvis övning om det kommer regn“, his wish was His command. Vi hade eldöverfall (blev beskjutna) kontinuerligt under natten. Vi kastade oss ner i skydd och reste oss igen efter en stund, blöta och kalla.

“Riv basen” gastade sen befälet. Riv skiten, och ner med allt tältmateriel till uppsamlingsplatsen en bit bort. Ny order; upprätta bas! Så här höll vi på hela natten. Folk, däribland jag, “komade” ihop. Man visste inte vad man höll på med, ibland stod man med ngt i händerna och sov mer eller mindre. Vid ett eldöverfall under tidig morgon så låg jag och min stridskamrat i vårt skydd, det blev då tyst lite för länge för våra ögon, som inte riktigt kunde stå emot detta. Mina tunga andetag hade avslöjat oss, så en annan kille från gruppen kom och väckte oss. “Ni kan ju för fan inte ligga och sova!!”. Jo, man kan somna hur som helst och var som helst :). En kille ur en annan grupp hade en natt haft en dröm om att det blev eldöverfall. Han hade då beordrat ut hela sin grupp i sina skydd, på med all stridsutrustning. När han stack ut huvudet genom tältet insåg han ganska snabbt att det bara var en dröm eftersom det var helt folktomt utanför. Den fick han äta upp sen :)

Andra natten skulle vi sova i s.k kerontält, som rymmer fyra pers. Vi hade olika vaktposter under natten och fick sova ca två timmar den natten. På morgonen blev det eldöverfall igen och alla sprang ut till sina skydd, beredda att kunna skjuta på fienden. Nästa order blev riva basen på 20 minuter. Ordern innebar också att lämna området fortast möjligt. Vi kastade ihop alla grejer och sprang sedan med all packning ca 500 meter. Packningen bestod i 40-45 kg ryggsäck med annat tälttillbehör och radioapparater etc. Tungt, lite smått, ja.

Nya ingångsvärden: orientera till en ny plats på en viss tid med vår nätta ryggsäck på 40-45 kg i svårframkomlig terräng. Denna terräng var en liten skogsstig med ren is på. Hade man väl börjat tappa balansen så kunde man inte återfå den igen. Om vi inte skulle komma i tid så skulle vi få springa sista biten med all packning. Och detta ville vi helst undvika. Väl framme på den nya platsen så var alla så lyckliga. Det var inga sura miner när vi slängde av oss den tunga packningen, alla var glada att vi hade klarat det, trots ömmande ryggar och en del söndertrasade fötter. Det är vilja det!

Från plats B blev vi upphämtade av stridsbåtar som skulle ta oss till nästa plats. Ut i skärgården till Känsö, som vi varit på tidigare under en dygnsövning. Där skulle vi nu genomföra orientering. Jag har aldrig haft så ont i fötterna som jag hade då. Runt på hela ön skulle vi, när man hade gått klart en runda så fick man glatt ta emot en ny karta att orientera sig runt en ny bana. Mat hade vi inte fått på ca 10 timmar så man bara gick och gick och hoppades på att det snart skulle ta slut. Hungerskänslorna hade jag strängt av för längesen. Natten tillbringades åter i kerontält och vi fick sova hela natten, hur underbart var inte det eller?!

Morgonen därpå fick vi eldöverfall igen och efter det skulle vi riva basen. Vi skulle stå uppställda klockan åtta vid kajen. Vi fick då order om att ilasta stridsbåtarna. Äntligen, tänkte jag i mitt stilla sinne. Färden gick hemåt. Så underbart, en känsla av frihet, lycka, glädje sköljde över mig, det är över! Jag kände mig alldeles lätt i kroppen, ingenting tycktes kunna stoppa mig nu. Fan, vi är de första fem brudarna som klarat övn. Thorleif under kapten Johanssons ledning (han har jobbat i 10 år). Jag tryckte tillbaka klumpen i halsen, tittade runt på mina slitna kollegor och kände hur euforin spred sig i kroppen.