Min peakperformance

Efter några veckors frånvaro har jag äntligen kommit till ro o sätta mej ner och skriva ihop ett inlägg. Eftersom vår fritid är ganska minimal här på regementet och min dator gick sönder så har det blivit dåligt med skrivande. Jag ska ge er en kort tillbakablick på vad som hänt de senaste veckorna.

Vi har haft en veckas utbildning på KSP 58, kulspruta. Jag fick genast gehör från min käre far som visste precis vad jag pratade om.. Alltså utvecklingen har inte gått så mkt framåt sen han låg inne på luckan :P. Denna kreation väger 11,6 kg oladdad, är 1,3 meter lång, matar 600-700 skott/min och kulan har en utgångshastighet på 830 m/sek.
Vi låg ute på skjutfältet och matade 250 skott i snabb takt, fy fan vad de smäller! :)

Under praktiska övningar ute på ett skjutfält i närheten av regementet skulle vi skjuta KSP med s.k spårljusammunition. Då ser man var skottet går eftersom den lyser rött. Detta ska helst inte användas när det är torrt i skog och mark eftersom de lätt kan ta fyr. Sagt och gjort, vi laddade och strax därefter börjar det brinna på två ställen 200-300 m längre fram. Kapten skrek, med lite halvpanik i rösten, "gå bort från vapnen!" Vår vanligtvis fartgalne kapten trampade plattan i mattan och gruset ven omkring bilen. Övriga plutonen sprang dit och fick agera brandkår med diverse tillhyggen för att släcka branden, som hade spridit sig snabbt. Brandkåren kom ganska snabbt, men innan dess hade Amfibiepluton fått kontroll på branden :). Det fick vi cred för!

Vi har även hunnit med att ha en övning tillsammans med Hemvärnet. Gemene man har en inställning till Hemvärnet som inte riktigt är rättvisande. Gamla hemvärnsmän med termos och ostmacka är snart förbi. Det finns ett gäng sådana kvar, men nu består hemvärnet av soldater som muckat och vill fortsätta inom Försvarsmkaten, men inte som anställda. Det vi såg av dem var ca 25-30-åriga killar, trevliga att vila ögonen på.

Övningen gick ut på att vår pluton låg utspridda på olika öar och spanade mot dem. De hade övning ute i skärgården och de visste inte att vi var där, vilket gjorde det hela mkt roligare. Till sin hjälp hade de även med sig hundar. Som motståndare till dem är det inte roligt att ha en hundpatrull efter sig. När hundarna väl fått vittring på oss så leder de hundföraren rakt in i vårt läger.

Summa summarum så upptäckte de inte oss. Hundpatrullen fick upp spår efter en grupp och följde hunden in i området där den markerade, men de hittade ändå inte gruppen. Då öppnade de eld mot gruppen som då flög fram ur sitt gömställe.
En soldat i en annan grupp låg trött på sin vaktpost och spanade i ett område. Han får plötsligt syn på fem soldater som närmar sig. Han kontaktar sin gruppchef och frågar vad han ska göra. Chefen kommer dit..De påsttådda fem soldaterna var fem avlånga enbuskar :)

Under förra veckan hade vi kompaniövning tillsammans med andra plutoner. Kompanichefen styrde då hela övningen och vår plutonchef visste inte vad som skulle hända. Vi fick tex stödja andra gruppers framryckning genom att vi låg uppe på klipphöjder med KSP 58, den andra gruppen framryckte säkert i dalen. Fientliga båtar upptäcktes och "besköts" av oss. Vi bogserade in dem till land med stridsbåten och bordade (gick ombord) sedan deras båt och sökte efter föremål av betydelse, tex vapen. Det var en rolig övning, kändes lite mer på riktigt.

Under slutet av övningen fick jag lite nytta av mina sjuksköterskekunskaper. Två soldater var så utmattade att de svimmade av när vi hade gått iland för att gå i bas för natten. Efter dextrosol, benen i högläge och lite vätska piggnade de till. Kapten kallade mig till sidan; "Jaha, syster Fohlin. Vad tror du om det här då?". Överrapportering till plutonschefen och soldaterna vaknade dagen efter pigga och krya.

Idag, dagen jag har fasat för ett tag, skulle jag springa snabbmarsch för första gången sen jag skadade armen. Om vi inte blir godkända på snabbmarschen så får vi inte starta nästa stora övning "övning Amfibie". Jag hade laddat inför detta i helgen, tränat intervaller, minimal alkoholkonsumtion och allmänt "pepptalk" med andra och mig själv. Till frukost åt jag ganska lite eftersom jag vill minska risken för obehagliga uppkastningar. Efter uppställningen på morgonen påbörjar vi andra arbetsuppgifter, medan jag var inställd på snabbmarsch. På eftermiddagen skulle vi äntligen springa. Kaos i magen, ångest, allt går runt i kroppen. Man springer för så mkt, allt står på spel! 3 km ska avklaras på 18 minuter. Lägg därtill 20 kg packning. Guess what; jag tog mig runt!!! Med hjälp av andra killar från plutonen, utan er hade jag inte klarat det. Vi gick i mål, jag ville bara lägga mig ner och dö just då. Hade vi klarat tiden? Ingen visste.. Befälet tittade på oss och log; ni är godkända. Allting bara släppte, tårarna trängde fram och jag och en annan tjej kramade om varandra hårt och hon var lika lättad som jag att vi klarat det. När jag kom in i källarkorridoren bara skrek jag rätt ut; jiiihhhuuu!!! så det ekade i väggarna. Ännu en milstolpe är nådd på vägen mot att bli amfibiesoldat och jag är stolt över vad jag har lyckats åstadkomma.