Min peakperformance

Veckan som gått har vi övat strid inom grupps ram. Vi har nu, efter att den grundläggande soldatutbildningen är över, gått in i ett nytt skede som innebär att vi strider i grupp (6-8 pers). En ny skillnad är att befälen ger oss mer ansvar och frihet. Vi får öva och lösa uppgifter mer självständigt än tidigare, vilket är uppskattat hos plutonen. Istället för befälens ständigt vakande ögon så ska gruppcheferna styra grupperna och komma in sina roller alltmer.

Efter att ha övat strid en vecka så vet vi en sak och det är att det är jobbigt att strida. Springa upp och ner i skog och mark, över klippor och sten i skärgården och när vi springer är det inte ngn jogging, utan man ska explodera upp och springa till nästa plats som man blir tilldelad av gruppchefen. Det blir ju lättare om man försöker inbilla sig att man springer för sitt liv, men efter en veckas kontinuerligt övande så svek fantasin mig. Likaså började fysiken svika mig, benen gjorde ont som aldrig förr. Gångstilen utvecklades, under veckan, hos många till ngt som var väldigt roligt att beskåda.

Det var första gången vi fick öva i skärgårdsmiljö denna veckan. Till och med vår stenhårda kapten medgav att skärgården är ngn av de svåraste miljöerna att strida i. Som kommande amfibiesoldater är skärgården vår hemmaarena, så vi kommer att bli experter på det och tillbringa mkt tid i den miljön. Våra knäskydd, som vi har på oss när vi strider, har aldrig känts mer behövliga än nu när man springer på skärgårdsöar med enbart klippor och sten.

Under veckan har de dessutom plågat oss med två pass snabbmarsch. Den första rundan gick på onsdagen. Jag kände mig grymt stark i kroppen. Jag upprepade ständigt ett mantra i huvudet under rundan; jag är stark, det är inte vem som helst som klarar det här, jag har en grön basker och tillhör ett elitförband. Och tro mig, det funkade. Man klarar ofta mer än vad man tror och det måste man intala sig. Killen som sprang framför mig spydde i farten två gånger och fortsatte att springa. Bara ren vilja kan förklara att han tog sig i mål.

Andra rundan snabbmarsch gick av stapeln fredag em. Med tanke på vår fysiska vecka så var alla helt slut i kroppen och hade ont lite varstans. Detta var såklart inget man tog hänsyn till. Springa skulle vi till varje pris trots att tidsschemat var tight att hinna med vad vi skulle göra under resten av em. Irriterad, trött och matt ställde jag upp tillsammans med övriga för att springa. Mantrat i huvudet bet inte lika bra denna gången för kroppen skrek hela tiden att jag skulle stanna. Denna gång fick viljan utöva sin makt på mig.

Nästa vecka är det dags för fältvecka igen. Vi har knappt hunnit vara “hemma” en vecka innan det är dags att packa ihop sin stora ryggsäck igen och skumpa på bussen mot okänt mål.

Våren har nu äntligen kommit till Västkusten. Hela helgen har mer eller mindre tillbringats utomhus strosandes runt i Göteborg i goda vänners lag. Idag var det dessutom mjukglasspremiär. Skinande vårsol, glada göteborgare och inga måsten på programmet, är det inte allt bra underbart? :)