Min peakperformance

Denna veckan har vi haft plutonsstrid, innebär alltså att alla grupperna går samman för att strida. Om det krävs mkt samarbete i gruppstrid mellan alla i gruppen så krävs det ännu mer nu när vi strider alla 28 soldater tillsammans. Det känns som vi har kommit en bra bit in i utbildningen nu när vi kommit upp till denna nivå. Som kapten uttryckte det; “Vi tycker inte det är roligt att visitera era skåp och strida enskild soldat strid med er, det är nu det börjar bli roligt på riktigt”. Alla log instämmande.

Veckan har spenderats ute i skärgården med övningar. Att inte fler råkar ut för samma öde som mig som vi springer som galningar över hala, vassa och instabila stenar är bara ett under. Plutonsstriden övades under tis-ons mot ett annat förband som finns inne på regementet. Eftersom vi har ett bra rykte om oss som amfibiesoldater så kan ni ju räkna ut hur det gick. Vi var helt enkelt lite bättre än dem. Kapten sa inget rakt ut, men vi kunde känna att hans stolthet över oss smittade av sig lite.

Eftersom jag har stått bredvid denna veckan och agerat observatör så ser man att genomförandena blir bättre och bättre. En förutsättning är att gruppens samarbete i strid funkar bra innan man går in i plutonsstrid. Där har gruppcheferna en viktig roll att styra gruppen och ge korrekta order, vilket de har klarat bra. En kille i vår grupp skadade sig under förra veckans spaning, vilket våran gruppchef har fått äta upp. Just nu har han två skadade soldater i sin grupp och ingen annan grupp har några skador.. :P

Under veckan har vi även övat på att landsstiga öar från stridsbåten. Alla soldaterna står inne i fören på båten och väntar på att få order från båtchefen. “Båten sitter” skriker båtchefen, alltså båten står vid klippan. När kommandot “framåt” kommer öppnas luckan i fören och samtliga rusar ut ur båten redo att verka med AK5:an. Man fick nästan lite gåshud..

Det mest minnesvärda med vecka 17 är nog ändå vattenövergången. Detta innebär att vi byter om till overall och ska gå ner i det härliga havet. Den stora ryggsäcken, fullpackad, skulle föras framför en med vapnet liggande på och själv skulle man ta sig fram med hjälp av ordentliga bentag. Avståndet man skulle förflytta sig i vattnet var ca 30-40 meter och temperaturen vill jag inte ens veta var den var. Ryggsäcken skulle sen släpas upp en bit på land, tung som bly. Väl på land skulle en torr uniform plockas fram ur ryggsäcken och bytas om till. Packningen var, hos några stycken, inte vattentät..

Nu har jag släppt min arm fri. Gipset är äntligen borta! Skönt, men samtidigt med lite mer smärta. Ny röntgenbild ska tas på fredag.

Roliga uttryck från våra befäl;

Vi skulle maskera oss i ansiktet med grön och svart färg då kapten säger; “Vet ni varför vi inte maskerar tänderna? En amfibiesoldat ler aldrig”.

I vintras frågade kapten om vi frös när vi var ute på övning. Ja, svarade vi. Kapten sa; “En amfibiesoldat fryser inte. Han blir blå, sen dör han”.

En klassiker; “tiden går fort som en jävla elvisp”.

“Det kunde man ju räkna ut med röven och en krita”.

Hoppas att ni drog lite på smilbanden :)




"Sköna maj välkommen"