Min peakperformance

En ny vecka i fält.. Eftersom vi varit iväg ett antal gånger nu så går det fort att packa in allt materiel i containern som vi har med oss. Jag sitter som sekreterare och antecknar allt som lastas in (som kapten uttryckte det; “vi sliter ut en generation i taget, eller hur Fohlin?”, några lastsäkrar och övriga springer med allt materiel. Denna gången sa befälen att om ni missar att ta med ngt så får ni stå för konsekvenserna själva, så vi tänkte till både en och två gånger innan vi ansåg oss klara med packningen.

Måndag morgon drog vi iväg mot Remmene skjutfält, som vi varit en gång tidigare med betydligt mer snö. Vårvärmen höll sitt stadiga grepp om västkusten och vi hoppades att det så skulle förbli resten av veckan. Solbrillor ett nödvändigt attribut.

Att upprätta bas tog nu noll och ingen tid alls. Ingen snö att skotta bort, inga vägar att gräva mellan tälten (det ska finnas vägar mellan alla tre tälten så att man snabbt kan ta sig fram) och till min största glädje; inget granris skulle behövas! Istället för vitt maskeringsnät som vi använder på vintern har vi nu grönt som gör att vi försvinner in i skogens färger.

Måndagen hade vi kvällsskjutning. Någon i gruppen skjuter då med lyspistol så att övriga i gruppen kan bekämpa mål som kommer upp i terrängen. I vår grupp var det jag och en annan kille som sköt med dessa pistoler. Problemet var bara att eftersom det var så torrt i marken så fattade det eld när dessa nådde marken. Jag, den andra killen och kapten fick springa fram och släcka branden som fanns på två ställen ute på fältet. Den natten fick vi ha patrullerande post som med jämna mellanrum gick dit för att se till så att det inte tog sig igen.

Dagarna övade vi gruppstrid skarpt. Vi framrycker i skogen på en linje med gruppen. Vår grupp är åtta pers och sen ska man ha en lucka på ca 4 meter mellan varje gubbe. Kapten säger till oss; “det är inte terrängen som styr er, det är ni som styr terrängen”. Med andra ord får man ta sig över stock och sten och allt däremellan som kommer i din väg. Gruppchefen befinner sig i mitten och ger därifrån tecken och rop med nya order. Det är därför viktigt att man upprepar allt som chefen säger för att budskapet ska nå ut till alla på flankerna och att man håller rättningen i sidled eftersom man inte får vara för nära någon när man väl ska börja skjuta sen.

Tisdagen hade vi marschträning med vår stora ryggsäck. Tiden började dra sig åt kvällen och innan vår kapten gett oss kartor och annan nödvändig information vi behövde så var klockan närmare halv åtta. Vi började gå och insåg ganska snabbt att vi skulle få gå större delen av banan i mörker. Vi gick som vanligt 50 min och vilade i 10 min. Den där pausen är guld värd när man har en ryggsäck som inte sitter helt bekvämt på ryggen. Vi kämpade på och kom hem runt kl. 23 igen. Gruppcheferna hade inte varit med på marschen, utan hade fått andra uppgifter tilldelade sig. Vår gruppchef hade tänt brasan i tältet och väntade på oss med kvällsfikat när vi kom hem. Vi kröp snabbt ner i våra sovsäckar, hängde upp unkna, illaluktande strumpor på tork och pratade igenom dagen som varit innan vi lätt slog ihop ögonlocken.

Onsdagen skulle vi fortsätta öva gruppstrid skarpt. Det går bättre och bättre för varje gång, man får mer rutin och vi utvärderar varandra efter varje genomförande för att veta vad vi ska förbättra till nästa gång.

När vi inte skjuter så har vi ofta en bakomstation när vi är ute och skjuter. Eftersom vi är fyra grupper så tar det lite tid innan det blir vår tur igen så då uppehåller man sig med ngt annat. Bakomstationen på onsdagen var att bygga stridsparsbas, alltså på ren bondsvenska; bygg en koja för två pers. Detta pillade vi med under hela em. då vi inte sköt. Det blev riktigt mysigt till slut, lagom litet för två pers, desto mindre byggt desto närmre varandra får man ligga, desto varmare blir det.

Vi fortsatte samma övning under dagen. Framåt eftermiddagen var man lagom trött i kroppen efter en hel dags springande och marschträningen i ryggen sen gårdagen. Fråga mig inte hur det gick till, men jag snubblar och faller handlöst till marken i slutet av övningen. Lite smidigt ska jag resa mig upp och fortsätta min färd framåt till skyddet som jag var på väg till, men inser ganska snart att armen gör väldigt ont. Jag blir liggande på marken och kapten kommer fram och frågar hur det är. Jag gick upp till sjuksköterskan och förklarade läget med gråten i halsen. Röntgen var ju ett måste. Kapten kör in mig till närmsta vårdcentral där de generöst bjuder på två Alvedon och skickar mig vidare till Borås sjukhus. Sjuksköterskan kör mig sen till Borås. Vi kallpratar under färdens gång och sen säger hon plötsligt; “man kan ju nästan hoppas på att det är en fraktur nu när vi har kört så här långt”. Vad svarar man på ngt sånt? Ja, förlåt att jag är till besvär..?

Efter ett antal timmar i Borås konstateras det att jag har en tredjedels fraktur i höger armbåge. Jag fick en gipsskena med blått fint bandage, två Citodon och en remiss till Karlskrona lasarett för vidare omhändertagande. Vi var tillbaka ute på skjutfältet runt halv tolv på kvällen. Eftersom jag, så fort som möjligt, skulle vidare till Karlskrona så körde kapten mig till Göteborg för att jag ska kunna ta tåget hem dagen efter.

Väl på akuten i Karlskrona blev jag inte mkt klokare. Mitt fall ska tas upp på röntgenronden på måndag och då diskutera om e.v operation. Gipset ska jag ha kvar i 14 dagar. To be continued…

Kapten sa till mig i fredags att jag skulle undvika sjukskrivning i hemmet. När ortopedläkaren frågade mig om sjukskrivning så sa jag nej innan han ens avslutat meningen. Han bara tittade på mig frågande. Så nu är jag på väg tillbaka till Göteborg med underbara SJ. Det är ju en sak att det inte finns någon bistrovagn mellan Kalmar-Gbg, inga eluttag, men när man har reserverat en plats och när man kommer fram till platsen så finns det inte ens ett säte där, utan en metallstång att sitta på. Då kan man ha rätt att klaga va?