Min peakperformance

Ännu en vecka i konungens tjänst har passerat. I början av förra veckan hade vi bara packning på schemat inför kommande slutövning i Sthlm. Ons morgon lämnade bussen regementet. Man uppskattar bussresor på ett helt annat sätt nu sen inryck. Innan var det bara drygt och man hade träsmak i baken, men nu är det hur gott som helst. Man kan sova i flera timmar och man vet garanterat att det inte blir några eldöverfall :) När vi började närma oss sthlm så ringlade bilköerna långa, skönt, ännu en extra timme på bussen.

Första natten sov vi i en gammal gymnastiklokal inne på deras regemente, väldigt lyxigt för en Amfibiepluton.

Torsdagen skulle vi börja övningen. Amfibieplutonen på Berga hade redan varit igång sedan måndagen. Vår chef såg detta som ett bra tillfälle för oss att öva, medan det för stockholmarna var slutövning, det sista de skulle göra innan muck senare i juni.

Huvuddelen av veckan genomsökte vi öar. Stridsbåten kör då ända fram till ön och vi flyger ut från båten och ställer upp oss på en linje en bit upp från strandkanten. Därefter rör vi oss framåt i syfte att genomsöka ön så att inga fienden finns där. Många av öarna vi genomsökte fanns det civilbefolkning på. Vi landsteg på en ö och rörde oss uppåt där vi såg att det fanns hus. När vi kommer närmre ser vi folk som glatt vinkar ut genom fönsterna. När vi gått förbi huset och kommer bak på baksidan så står där en äldre dam som skriker: ”Akta mina rosor”.

Vid ett genomsök stötte vi på ”fiende” som inte var beväpnade. Vi genomförde då visitation av dem samtidigt som en av oss stod och riktade pipan mot huvudet på ”fienden”. De transporterades vidare till en annan båt på kompaniet för ”vidare omhändertagande”.

Under olika tillfällen under övningen var vår grupp s.k QRF, quick reaction force. Om det händer ngt så ska vi, med snabb beredskap, åka ut för att lösa uppgift. Vi fick då uppgift om att fienden hade setts på en ö i närheten. Befälen sa till oss att förbereda oss på strid från båten. Båten åker iväg och på akterdäck ligger vi med två KSP (kulsprutor) och jag och en annan kille ligger med AK5 redo att skjuta. Adrenalinpåslag i 40 knop och svart dieselrök ryker ur motorerna. Awesome! Tyvärr fick vi inte skjuta, men situationen levde man på länge.

Under en övning så landsteg vi och en grupp till på olika öar. Vår grupp hamnade i strid och fick ”två döda och en skadad”. Andra gruppen hämtades sedan upp och skulle landstiga på ön där vår grupp befann sig för att understödja dem och hjälpa de skadade. De ”döda” lämnades kvar medan den skadade skulle tas med. Den skadade var vår gruppchef som är en av de största soldaterna på plutonen. En av killarna från andra gruppen slängde upp honom på ryggen i brandmannagreppet och gick med henom över klippor fram till stridsbåten. Bra jobbat, Ljungström!

Det ständiga problemet man har som tjej på en stridsbåt är när man ska kissa. När vi står stilla så ligger båten ofta ihop med minst en annan stridsbåt och då känner man inte riktigt för att hänga ut sin vita ända från akterdäck. Som tur är så är vi två tjejer ombord på vår stridsbåt. Läget var kris, vi var tvungna att kissa. Som amfibiesoldat får man komma på nya lösningar hela tiden och det var precis vad vi gjorde. En spann hade vi tillgänglig. Hur ska vi göra detta dolt? Maskinrummet! Vi klättrade ner i maskinrummet mellan två gigantiska V8-motorer. Under tiden vi var där nere så började båten åka så motorerna dånade rätt bra samtidigt försökte man hålla balansen för att inte bränna rumpan på ngt.. Bra arbetsmiljö? Kan ifrågasättas..

 
De två sista nätterna var vår grupp ute på spaningspatrull. Vi hade genomsökt en ö och syftet var nu att patrullera så att inga fienden skulle kunna landstiga på ön. Trötta gick vi genom hela den här jävla ön. Plötsligt hör vi något som låter som en skällande hund. Vår gruppchef flyger då tillbaka sist i ledet. ”Va fan vad det?” Det är nog vildsvin säger en annan. Då kommer jag och säger ”det hör ni väl att det är en hund el ngt som skäller”. Strax efter jag sagt det kom jag på hur dumt det lät. Skulle det finnas en ensam hund mitt ute i Stockholms skärgård och skälla mitt i natten? Hmm.. Våra vildsvinsspekulationer gick sedan över i rådjur. Hur som helst vi valde en annan väg för säkerhets skull :)

Eftersom vi patrullerade hela natten de två sista dygnen så sov vi ca 2 timmar.

Onsdagen skulle övningen avbrytas och vi skulle komma iland. Vi tyckte bara det var skönt att få komma iland och kände nu att bussresan hem låg nära till hands. Vår chef meddelade då att hela övningen skulle avslutas med att hela kompaniet skulle ha grillkväll tillsammans. Vi kastade oss i duschen när vi kom iland för att få bort all maskeringsfärg (svart-grön) som vi haft i ansiktet hela veckan. Så fräscha som vi kunde bli marscherade vi ner mot hamnen igen och möttes där av två kockar som stod o grillade karékotletter. Till de blev de potatissallad och bröd. Vad mer kan man begära som amfibiesoldat? Det ända vi hade ätit den dagen var kexchoklad och en renklämma (polarbröd). Vi åt och åt och åt...

Slutet gott, allting gott...