Utan spaning, ingen jävla aning :)
Fortsättning följer nu på min armbågshistoria.. Efter ytterligare en remiss från vår garnisonsläkare fick jag ta mig till akuten i Mölndal. Eftersom inte röntgenbilderna gick att länka från Borås lasarett så fick de där klippa upp gipset och ta nya bilder på armbågen. Ortopeden, den tredje i ordningen, var inte helt säker på sitt beslut att operera mig så han gav mig besked att återvända hem och invänta samtal från honom, efter de tagit upp mitt fall på röntgenronden, kommande dag.
Efter överläggning med sina kollegor kom de fram till att jag inte skulle opereras. Det fanns då risk att ställa till mer skada än nytta och risk för ännu längre rehabiliteringstid. Jag drog en lättnadens suck och insåg hur hemskt jag tycker det är att själv vara patient. Vara helt utlämnad i någon annans händer, sövas ner och vakna upp på postop och yra, nej usch!
Gipset ska tas av på ons och jag ska kontrollröntgas i slutet på nästa vecka. Sen ska jag bara komma igång och börja belasta så smått igen.
Veckan som passerat har gått i spaningens tecken. Spaning är som det låter, spana mot fiende eller misstänkt fientlig verksamhet. Man skiljer mellan rörlig och fast spaning. Fast spaning innebär att man ligger på ett väl maskerat ställe under en viss tid, medan man under rörlig spaning förflyttar hela gruppen så ljudlöst man kan och inhämtar information som är av betydelse.
Spaningen utgår från en eller flera spaningsfrågor som vi får av chefen. Exempelvis: finns fientlig verksamhet? Vilka fartyg passerar området som gruppen bevakar? Var fjärde timme skickade vi, via en typ av radiosystem, in rapporter till chefen vad som hänt inom vårt spaningsområde.
Observationsplatsen, alltså platsen man ligger och spanar ifrån, ska vara så dold som möjligt. Till vår hjälp hade vi maskeringsnät som gick i samma färg som omgivande klippor. Så om du inte vet att det finns en observationsplats där så ser du inte den. Vår grupp hade maskerat vår plats så bra att kapten nästan stod i den innan övriga i plutonen upptäckte den. Då var de på ca 5-10 meters avstånd.
Till vår hjälp i spaningen hade vi b.la kikare, bildförstärkare (kan se bättre i mörker), IR-nät (döljer att vår kroppsvärme syns i kikare och dylikt).
Summa summarum av spaningen, enl. ett befäl; utan spaning ingen jävla aning :)
En bit bakom observationsplatsen upprättades en bas beståendes av fyrmannatält. Även denna skulle maskeras in väl i omgivningen. För att skydda basen mot fienden bakifrån hade vi även en vaktpost där. Under natten var man igång med tre personer hela tiden, två st i observationsplatsen och en i posten bakom lägret. Övriga fick ta vara på den sömn de fick.
Eftersom jag var skadad skulle jag slippa sova ute i tält den natten. Något gott ska man väl ha ut av att man är skadad. Natten spenderades på stridsbåt 90 sussandes tillsammans med alla befäl, jo jag tackar jag. Det är inte alla soldater som får hänga ut och slå en drill från stridsbåten i solnedgången eller få en färsk kaffe serverad från kapten på morgonen. På morgonen mötte jag övrig pluton trötta och frusna och själv vågade jag knappt berätta att jag sovit åtta timmar i en varm stridsbåt.
Armen i ett pkt
En ny vecka i fält.. Eftersom vi varit iväg ett antal gånger nu så går det fort att packa in allt materiel i containern som vi har med oss. Jag sitter som sekreterare och antecknar allt som lastas in (som kapten uttryckte det; “vi sliter ut en generation i taget, eller hur Fohlin?”, några lastsäkrar och övriga springer med allt materiel. Denna gången sa befälen att om ni missar att ta med ngt så får ni stå för konsekvenserna själva, så vi tänkte till både en och två gånger innan vi ansåg oss klara med packningen.
Måndag morgon drog vi iväg mot Remmene skjutfält, som vi varit en gång tidigare med betydligt mer snö. Vårvärmen höll sitt stadiga grepp om västkusten och vi hoppades att det så skulle förbli resten av veckan. Solbrillor ett nödvändigt attribut.
Att upprätta bas tog nu noll och ingen tid alls. Ingen snö att skotta bort, inga vägar att gräva mellan tälten (det ska finnas vägar mellan alla tre tälten så att man snabbt kan ta sig fram) och till min största glädje; inget granris skulle behövas! Istället för vitt maskeringsnät som vi använder på vintern har vi nu grönt som gör att vi försvinner in i skogens färger.
Måndagen hade vi kvällsskjutning. Någon i gruppen skjuter då med lyspistol så att övriga i gruppen kan bekämpa mål som kommer upp i terrängen. I vår grupp var det jag och en annan kille som sköt med dessa pistoler. Problemet var bara att eftersom det var så torrt i marken så fattade det eld när dessa nådde marken. Jag, den andra killen och kapten fick springa fram och släcka branden som fanns på två ställen ute på fältet. Den natten fick vi ha patrullerande post som med jämna mellanrum gick dit för att se till så att det inte tog sig igen.
Dagarna övade vi gruppstrid skarpt. Vi framrycker i skogen på en linje med gruppen. Vår grupp är åtta pers och sen ska man ha en lucka på ca 4 meter mellan varje gubbe. Kapten säger till oss; “det är inte terrängen som styr er, det är ni som styr terrängen”. Med andra ord får man ta sig över stock och sten och allt däremellan som kommer i din väg. Gruppchefen befinner sig i mitten och ger därifrån tecken och rop med nya order. Det är därför viktigt att man upprepar allt som chefen säger för att budskapet ska nå ut till alla på flankerna och att man håller rättningen i sidled eftersom man inte får vara för nära någon när man väl ska börja skjuta sen.
Tisdagen hade vi marschträning med vår stora ryggsäck. Tiden började dra sig åt kvällen och innan vår kapten gett oss kartor och annan nödvändig information vi behövde så var klockan närmare halv åtta. Vi började gå och insåg ganska snabbt att vi skulle få gå större delen av banan i mörker. Vi gick som vanligt 50 min och vilade i 10 min. Den där pausen är guld värd när man har en ryggsäck som inte sitter helt bekvämt på ryggen. Vi kämpade på och kom hem runt kl. 23 igen. Gruppcheferna hade inte varit med på marschen, utan hade fått andra uppgifter tilldelade sig. Vår gruppchef hade tänt brasan i tältet och väntade på oss med kvällsfikat när vi kom hem. Vi kröp snabbt ner i våra sovsäckar, hängde upp unkna, illaluktande strumpor på tork och pratade igenom dagen som varit innan vi lätt slog ihop ögonlocken.
Onsdagen skulle vi fortsätta öva gruppstrid skarpt. Det går bättre och bättre för varje gång, man får mer rutin och vi utvärderar varandra efter varje genomförande för att veta vad vi ska förbättra till nästa gång.
När vi inte skjuter så har vi ofta en bakomstation när vi är ute och skjuter. Eftersom vi är fyra grupper så tar det lite tid innan det blir vår tur igen så då uppehåller man sig med ngt annat. Bakomstationen på onsdagen var att bygga stridsparsbas, alltså på ren bondsvenska; bygg en koja för två pers. Detta pillade vi med under hela em. då vi inte sköt. Det blev riktigt mysigt till slut, lagom litet för två pers, desto mindre byggt desto närmre varandra får man ligga, desto varmare blir det.
Vi fortsatte samma övning under dagen. Framåt eftermiddagen var man lagom trött i kroppen efter en hel dags springande och marschträningen i ryggen sen gårdagen. Fråga mig inte hur det gick till, men jag snubblar och faller handlöst till marken i slutet av övningen. Lite smidigt ska jag resa mig upp och fortsätta min färd framåt till skyddet som jag var på väg till, men inser ganska snart att armen gör väldigt ont. Jag blir liggande på marken och kapten kommer fram och frågar hur det är. Jag gick upp till sjuksköterskan och förklarade läget med gråten i halsen. Röntgen var ju ett måste. Kapten kör in mig till närmsta vårdcentral där de generöst bjuder på två Alvedon och skickar mig vidare till Borås sjukhus. Sjuksköterskan kör mig sen till Borås. Vi kallpratar under färdens gång och sen säger hon plötsligt; “man kan ju nästan hoppas på att det är en fraktur nu när vi har kört så här långt”. Vad svarar man på ngt sånt? Ja, förlåt att jag är till besvär..?
Efter ett antal timmar i Borås konstateras det att jag har en tredjedels fraktur i höger armbåge. Jag fick en gipsskena med blått fint bandage, två Citodon och en remiss till Karlskrona lasarett för vidare omhändertagande. Vi var tillbaka ute på skjutfältet runt halv tolv på kvällen. Eftersom jag, så fort som möjligt, skulle vidare till Karlskrona så körde kapten mig till Göteborg för att jag ska kunna ta tåget hem dagen efter.
Väl på akuten i Karlskrona blev jag inte mkt klokare. Mitt fall ska tas upp på röntgenronden på måndag och då diskutera om e.v operation. Gipset ska jag ha kvar i 14 dagar. To be continued…
Kapten sa till mig i fredags att jag skulle undvika sjukskrivning i hemmet. När ortopedläkaren frågade mig om sjukskrivning så sa jag nej innan han ens avslutat meningen. Han bara tittade på mig frågande. Så nu är jag på väg tillbaka till Göteborg med underbara SJ. Det är ju en sak att det inte finns någon bistrovagn mellan Kalmar-Gbg, inga eluttag, men när man har reserverat en plats och när man kommer fram till platsen så finns det inte ens ett säte där, utan en metallstång att sitta på. Då kan man ha rätt att klaga va?
Gruppstrid
Veckan som gått har vi övat strid inom grupps ram. Vi har nu, efter att den grundläggande soldatutbildningen är över, gått in i ett nytt skede som innebär att vi strider i grupp (6-8 pers). En ny skillnad är att befälen ger oss mer ansvar och frihet. Vi får öva och lösa uppgifter mer självständigt än tidigare, vilket är uppskattat hos plutonen. Istället för befälens ständigt vakande ögon så ska gruppcheferna styra grupperna och komma in sina roller alltmer.
Efter att ha övat strid en vecka så vet vi en sak och det är att det är jobbigt att strida. Springa upp och ner i skog och mark, över klippor och sten i skärgården och när vi springer är det inte ngn jogging, utan man ska explodera upp och springa till nästa plats som man blir tilldelad av gruppchefen. Det blir ju lättare om man försöker inbilla sig att man springer för sitt liv, men efter en veckas kontinuerligt övande så svek fantasin mig. Likaså började fysiken svika mig, benen gjorde ont som aldrig förr. Gångstilen utvecklades, under veckan, hos många till ngt som var väldigt roligt att beskåda.
Det var första gången vi fick öva i skärgårdsmiljö denna veckan. Till och med vår stenhårda kapten medgav att skärgården är ngn av de svåraste miljöerna att strida i. Som kommande amfibiesoldater är skärgården vår hemmaarena, så vi kommer att bli experter på det och tillbringa mkt tid i den miljön. Våra knäskydd, som vi har på oss när vi strider, har aldrig känts mer behövliga än nu när man springer på skärgårdsöar med enbart klippor och sten.
Under veckan har de dessutom plågat oss med två pass snabbmarsch. Den första rundan gick på onsdagen. Jag kände mig grymt stark i kroppen. Jag upprepade ständigt ett mantra i huvudet under rundan; jag är stark, det är inte vem som helst som klarar det här, jag har en grön basker och tillhör ett elitförband. Och tro mig, det funkade. Man klarar ofta mer än vad man tror och det måste man intala sig. Killen som sprang framför mig spydde i farten två gånger och fortsatte att springa. Bara ren vilja kan förklara att han tog sig i mål.
Andra rundan snabbmarsch gick av stapeln fredag em. Med tanke på vår fysiska vecka så var alla helt slut i kroppen och hade ont lite varstans. Detta var såklart inget man tog hänsyn till. Springa skulle vi till varje pris trots att tidsschemat var tight att hinna med vad vi skulle göra under resten av em. Irriterad, trött och matt ställde jag upp tillsammans med övriga för att springa. Mantrat i huvudet bet inte lika bra denna gången för kroppen skrek hela tiden att jag skulle stanna. Denna gång fick viljan utöva sin makt på mig.
Nästa vecka är det dags för fältvecka igen. Vi har knappt hunnit vara “hemma” en vecka innan det är dags att packa ihop sin stora ryggsäck igen och skumpa på bussen mot okänt mål.
Våren har nu äntligen kommit till Västkusten. Hela helgen har mer eller mindre tillbringats utomhus strosandes runt i Göteborg i goda vänners lag. Idag var det dessutom mjukglasspremiär. Skinande vårsol, glada göteborgare och inga måsten på programmet, är det inte allt bra underbart? :)
Övning Thorleif
Innan övning Thorleif påbörjades hade vi en “vanlig fältvecka” under sju dagar (som mest har vi tidigare varit iväg mån-tors). Då levde vi ett riktigt glassigt liv om man ska jämföra med vad vi skulle få uppleva inom en snar framtid. Vi hade lagad mat varje dag, sov i tält med kammin och hade alltid torra kläder att ta på oss på morgonen.
Granriset är alltid SÅ segt att samla in, det behövs hur mkt som helst för att det ska bli ngt sådär mjukt att sova på i tältet och det tar en evighet att samla ihop, och då skojar jag verkligen inte. Vi började så fint med att samla in granris från nederdelen av granarna runt omkring basen, men sen tröttnade vi och bytte taktik. Vi högg ist ner gran efter gran. Ingen allemansrätt existerar inom Försvarsmakten :). För att det inte skulle se så illa ut så försökte vi sprida ut de “slaktade” granarna lite här och var i terrängen. Problemet var ju bara att det inte fanns några tillhörande stubbar :)
Visst har man under hela denna långa vinter längtat efter våren, men den kunde inte komma mer olämpligt än nu. Det bästa hade ju varit om det inte fanns ngt mellanting, bara kall vinter eller varm vår/sommar. Nu var det ju ett mellanting, vilket vi verkligen fick känna på. Första veckan spenderade vi i Uddevalla, som tydligen är värsta köldhålet, vilket innebar mkt snö. När vi lämnade Göteborg på måndagen så var det endast små snövallar kvar, medan det i Uddevalla var ca en meter snö kvar, överallt. Snön var tung som bly att skotta bort, ingen skare fanns på snön, som gjorde att det var en kamp att ge sig ut i terrängen för att samla granris och dylikt som behövdes för att bygga upp basen. Blöt var ju bara förnamnet man var, inte ens försvarets kängor lyckades hålla denna väta borta, så det blev byte till gummistövlar, som vi hade med oss i vår packning. Och vad alla älskade gummistövlar sen! Gummi, vilken genialisk uppfinning!
Vi hade under veckan mkt skjutövningar, som vanligt när vi är ute i fält. Nu strider vi i stridspar om 2 och 2, vilket är roligare än att vara ensam. Eftersom vi, under övningarna, springer nära varandra så har vi tre ledord som vi alltid ska tänka på; mynning, finger, säkring. Tänk på var du riktar mynningen på vapnet, har du fingret på avtryckaren och säkra alltid vapnet.
Sista natten i Uddevalla skulle vi bygga ett vindskydd och sova i. Killarnas fantasi gick iväg och de älskade att få skapa ngt eget med händerna. Till denna kreation skulle YTTERLIGARE granris samlas både till taket och till bädden att sova på. Eftersom “gamla” basen nu skulle rivas så skulle vi bära bort allt granris från basen till vindskyddet. Heja, vad roligt!
Utrymmet i vindskyddet var litet, vilket innebar att vi skulle skeda allihopa, och om en vänder sig så var alla tvungna att vända sig. Vi som sov i mitten hade det varmt och gott, de på sidorna delade inte riktigt min åsikt. På sidorna hade de dessutom allas vapen liggandes, vilket skavde in skönt i sidan på de stackarna.
Då påskledigheten passerat har man börjat ta till sig, jag klarade faktiskt övning Thorleif. Det tåls att sägas ett par gånger.
Jag ska försöka förklara för er hur fyra dagar kan upplevas som ett helvete som man aldrig tror ska ta slut.
Övning Thorleif är en övning som ska avsluta hela vår grundläggande soldatutbildning, GSU. Där ska så att säga “säcken knytas ihop”, vi ska testas på allt vi hittills gjort i utbildningen. Mycket mer än så fick vi inte veta innan det skulle dra igång. Detta var väldigt frustrerande, så hela första fältveckan gick ju åt att prata om ngt som vi inte visste ngt om och alla hade sina egna teorier..
På måndag morgonen skulle övning Thorleif börja. Vi skulle då ha rivit vårt vindskydd, städat upp i den gamla basen som låg 100 meter från vindskyddet och samlat in allt granris, slanor och stockar till en uppsamlingsplats till kl. 8 på morgonen. Vi fick gå upp i ottan och vi slet som djur för att hinna klart i tid. Och det där jävla granriset, say no more..
Efter det var klart kom en buss och hämtade oss, vi visste ingenting om vad som skulle hända. Spekulationerna hade gått vilt hela veckan, varje chans till att luska reda på ngt hade tagits. Till och med sjuksköterskan som var med fick frågor och höll väl på att försäga sig en och en annan gång, innan hon insåg vad vårt syfte var. Bussen körde oss tillbaka till regementet. Vi trodde då att vi skulle hämta upp några av soldaterna som varit hemma sjuka (de åkte hem från fältveckan och vilade upp sig för att kunna vara med på övn. Thorleif) för att sedan åka vidare med bussen till okänt mål. Men där skulle vi urlasta bussen med vår packning. Det var då lunchtid och vi fick grönpåsar (frystorkad mat) tilldelade för att äta. Efter detta höll vår plutonschef ett tal om att det är nu det börjar på riktigt, om de krav som ställdes på oss och vad de förväntade sig av oss. Shit, nu händer det verkligen, tänkte jag.
Vår första uppgift blev att orientera till en ny plats med “lätt packning“. Platsen var ett skjutfält som vi varit vid tidigare. Avstånd; 16 km. Efter vi kommit fram var mina fötter ömma och jag ångrade genast att jag inte hade tejpat dem innan vi gick. Gjort var gjort. Det började nu skymma och vi skulle upprätta bas (det vanliga tältet) uppe en bit i skogen. Skogen vi var i var helt skövlad på materiel. Inte mkt granar alls, inga stockar som typ inte var uppruttna etc. Vi kämpade med att få in materiel så gott det gick, sen kom regnet som vår kapten hade efterfrågat. “Det blir en mkt bättre och rättvis övning om det kommer regn“, his wish was His command. Vi hade eldöverfall (blev beskjutna) kontinuerligt under natten. Vi kastade oss ner i skydd och reste oss igen efter en stund, blöta och kalla.
“Riv basen” gastade sen befälet. Riv skiten, och ner med allt tältmateriel till uppsamlingsplatsen en bit bort. Ny order; upprätta bas! Så här höll vi på hela natten. Folk, däribland jag, “komade” ihop. Man visste inte vad man höll på med, ibland stod man med ngt i händerna och sov mer eller mindre. Vid ett eldöverfall under tidig morgon så låg jag och min stridskamrat i vårt skydd, det blev då tyst lite för länge för våra ögon, som inte riktigt kunde stå emot detta. Mina tunga andetag hade avslöjat oss, så en annan kille från gruppen kom och väckte oss. “Ni kan ju för fan inte ligga och sova!!”. Jo, man kan somna hur som helst och var som helst :). En kille ur en annan grupp hade en natt haft en dröm om att det blev eldöverfall. Han hade då beordrat ut hela sin grupp i sina skydd, på med all stridsutrustning. När han stack ut huvudet genom tältet insåg han ganska snabbt att det bara var en dröm eftersom det var helt folktomt utanför. Den fick han äta upp sen :)
Andra natten skulle vi sova i s.k kerontält, som rymmer fyra pers. Vi hade olika vaktposter under natten och fick sova ca två timmar den natten. På morgonen blev det eldöverfall igen och alla sprang ut till sina skydd, beredda att kunna skjuta på fienden. Nästa order blev riva basen på 20 minuter. Ordern innebar också att lämna området fortast möjligt. Vi kastade ihop alla grejer och sprang sedan med all packning ca 500 meter. Packningen bestod i 40-45 kg ryggsäck med annat tälttillbehör och radioapparater etc. Tungt, lite smått, ja.
Nya ingångsvärden: orientera till en ny plats på en viss tid med vår nätta ryggsäck på 40-45 kg i svårframkomlig terräng. Denna terräng var en liten skogsstig med ren is på. Hade man väl börjat tappa balansen så kunde man inte återfå den igen. Om vi inte skulle komma i tid så skulle vi få springa sista biten med all packning. Och detta ville vi helst undvika. Väl framme på den nya platsen så var alla så lyckliga. Det var inga sura miner när vi slängde av oss den tunga packningen, alla var glada att vi hade klarat det, trots ömmande ryggar och en del söndertrasade fötter. Det är vilja det!
Från plats B blev vi upphämtade av stridsbåtar som skulle ta oss till nästa plats. Ut i skärgården till Känsö, som vi varit på tidigare under en dygnsövning. Där skulle vi nu genomföra orientering. Jag har aldrig haft så ont i fötterna som jag hade då. Runt på hela ön skulle vi, när man hade gått klart en runda så fick man glatt ta emot en ny karta att orientera sig runt en ny bana. Mat hade vi inte fått på ca 10 timmar så man bara gick och gick och hoppades på att det snart skulle ta slut. Hungerskänslorna hade jag strängt av för längesen. Natten tillbringades åter i kerontält och vi fick sova hela natten, hur underbart var inte det eller?!
Morgonen därpå fick vi eldöverfall igen och efter det skulle vi riva basen. Vi skulle stå uppställda klockan åtta vid kajen. Vi fick då order om att ilasta stridsbåtarna. Äntligen, tänkte jag i mitt stilla sinne. Färden gick hemåt. Så underbart, en känsla av frihet, lycka, glädje sköljde över mig, det är över! Jag kände mig alldeles lätt i kroppen, ingenting tycktes kunna stoppa mig nu. Fan, vi är de första fem brudarna som klarat övn. Thorleif under kapten Johanssons ledning (han har jobbat i 10 år). Jag tryckte tillbaka klumpen i halsen, tittade runt på mina slitna kollegor och kände hur euforin spred sig i kroppen.
Sammanfattningsvis testades vi, under övn. Thorleif, på: marsch, stridsparsstrid, förvarandet av bas, sjukvård (då jag för övrigt fick spela patient), samband (radiokommunikation), stridsparsorientering, upprätta bas (tält, kerontält och enmansbas). Jag tror inte att jag har missat ngt nu.
Avslutningsvis vill jag ägna vår gruppchef under veckan, Fransén, några ord. Han har väckt många ur sin fältkoma både en och två gånger under veckan. Han har också visat på ett starkt ledarskap och fått oss att se ljuset när vi andra har börjat tvivla på när det ska infinna sig.
Resultatet av allt slit fick vi fredag v.12 då alla våra anhöriga fick bevittna vår baskerceremoni. Den gröna baskern pryder nu stolt våra huvud, rakade som långhåriga. Många anhöriga var tagna av stundens allvar och insåg kanske först nu att deras söner/döttrar/kompisar etc verkligen hade gett sig in på en tuff militär utbildning och nu klarat ett steg på väg mot att bli en soldat i ett elitförband. För det är som sagt inte vem som helst som har en grön basker.
