Djungelmuck!!
DJUNGEL! MUCK! DJUNGEL! MUCK! DJUNGEL! MUCK, MUCK, MUCK, MUCK!
Så lät det när vi trötta men glada gick iland i hamnen efter slutövningen. Eftersom de sista dygnen i fält nu är avklarade firar man djungelmuck.
Dagarna innan dess att vi firade djungelmuck befann vi oss ute på vår efterlängtade slutövning. Övningen påbörjades på tisdagen med en underbar bussresa till F17 i Kallinge. Där sov vi i en gammal gymnastikhall över natten. Både bussresor och gamla gymnastikhallar har för alla fått en ny mening sen lumpenlivet började, love it! :)
Vi skulle dagen därpå förflytta oss fr Kallinge till Skillingaryd, som ligger i Småland. Denna gång blev det inte buss utan vi skulle ta fågelvägen, närmare bestämt med ett Herkulesplan. Flygningen tog ca 30 min och man kände sig som en soldat i andra världskriget som strax skulle fälla ut sin fallskärm och landa i Normandie :P. Men kul att vi i marinen fått testa på o flyga också. Och för att göra er på det klara så var det såklart bara amfibiepluton som fick flyga.
Väl framme i Skillingaryd så skulle vi hoppa in i en stor övning som bedrevs av NBG (Nordic Battle Group). Med i övningen deltog Sverige, Norge, Danmark, Estland, Kroatien, Lettland m.fl. Hela campen var lokaliserad kring ett stort flygfält och en av våra uppgifter var då att bemanna ”main gate”, själva infarten till campen, genom att kolla leg på alla som kom in, stoppa bilar etc. Andra uppgifter vi gjorde var att spana och patrullera i området kring campen. En av dagarna var vår grupp ute på rek runt campen. Vi skulle då leta upp platser där prickskyttar och andra tänkbara spaningsplatser mot campen skulle kunna vara eftersom det är så pass öppen yta inne där. Vi rapporterade hela tiden in vår position via radion till staben eftersom vi annars kunde uppfattas som fientliga styrkor som sprang omkring ute i den närliggande skogen. Vi hade i gruppen en kamera med oss för att ta kort på olika spaningsplatser etc. Halva gruppen lägger sig intill skogsbrynet med uppsikt mot flygtornet och tar kort för att lättare kunna redovisa detta senare. Då hör vår signalist plötsligt på radion; ”Skottlossning mot flygtornet, fientliga trupper i skogsbrynet”. Så antagligen hade blixten uppfattats som skott hade avlossats mot flygtornet. Så vår signalist fick febrilt snacka radio och förklara att det var vi :)
I övningen var också flygvapnet så på campen fanns det sex stycken helikopter 15 uppställda som också ingick i vår bevakningsuppgift. Awesome!
Hela campen var uppbyggt med massa tält, bilar och andra fordon uppställda överallt, duschtält, mattält med servering. Det kändes verkligen som hämtat från bilder man har med sig från amerikanska missionsstyrkor från film. Allt fanns på plats som man behövde, tom avancerad sjukvård. En kväll när vi skulle äta kom ett gäng brandmän med AK5:or. We like :). Tryggheten var total :P. I denna stora organisation kände man sig inte så kaxig när man rörde sig runt på campen, men när man satte på sig sin gröna basker kände man sig genast trygg. Den symboliserar ett elitförband och man bär den med stolthet och i gengäld får man respekt. För alla vet vad den gröna baskern står för.
Efter att ha fått mkt positiv feedback åkte vi från Skillingaryd med flaggan i topp vidare mot Lysekil för att påbörja den ”riktiga” slutövningen.
Vi hade på fredagen uppställning med hela kompaniet i Lysekil. Där hade vi en genomgång att vi skulle testas på de flesta moment vi hittills genomgått i utbildningen. Och kapten sa; ”Detta kommer bli en mkt bra övning” med ett leende, vilket kan betyda i stort sett vad som helst :S
Största delen av uppgifterna som vi löste var ta och genomsöka olika öar, vilket vi är jäkligt duktiga på. Mot oss hade vi en B-styrka (torparna) som försökte göra livet surt för oss. De lyckades en del gånger, men när vi organiserar våra grupper på rätt sätt med flera understödsvapen (KSP) så fick de se sig besegrade. Till vår hjälp har vi ”våra” två stridsbåtar som understöder med KSP från vattnet. Så om fienden försöker fly från ön i en annan riktning än där vi är så blir de snabbt nermejade av stridsbåt 90 :).
Övningen rörde sig från Lysekil och neråt mot vår hemmahamn i Göteborg. Tillsammans är vi totalt sex båtar så det utspelade sig olika moment runt på hela kompaniet samtidigt. Det fälldes sjunkbomber, fartyg bordades, båtstrid etc.
Med kaptens ord i huvudet att vi skulle få genomgå många olika moment så hade alla i plutonen hoppats på det, men tid var knapp och vissa händelser ledde till att vi inte kunde genomföra olika moment. Jag är iaf glad att vi slapp livräddningsmoment och andra övningar som gjorde att vi skulle hoppa i det iskalla vattnet :P
Vädergudarna var såklart mot oss, vilket gjorde att stridsvärdet över tiden var ganska lågt. Men så snart man hade fått byta till torra kläder och vi höra; 2 pinnar djungelmuck! så var man ganska pepp igen. Detta var ju trots allt det sista vi skulle göra i lumpen…
De sista dagarna blev det bättre väder. Om det är sol får man höra; solen skiner alltid på en amfibiesoldat och om det regnar; Åh, underbart med amfibiskt väder :)
Vi gick sakta ner mot öarna hemomkring och på tisdagen var det åter kompaniuppställning för att avsluta övningen. Det roliga är att hela kompaniet ser prydliga och fina ut i sina blåa uniformer och blå mössor när vi kommer mot uppställningen. Vi kommer med grön uniform, maskerade i ansiktet och ser ut som att vi kommer från ett mindre slagfält med våra vapen hängande runt halsen. Det är väl det som ä skillnaden mellan grönt och blått. Och grönt är ju helt enkelt lite bättre, el vad säger du Lööv Fohlin? :P
Då återstod bara den underbara vården av all materiel. Och till övningen hade vi typ lensat kasern på allt, allt var med ute. Så ja, mkt att vårda ömt, och inte minst våra igensotade vapen.
På onsdagen firades djungelmuck med många goda skratt, minnen och ÖL på krogen. O vissa var mer slitna än andra på torsdag morgon när klockan ringer kl. 06. Mmm, livet är underbart! :)
Sprängtjänst och snökaos..
Då var jag återigen på väg till underbara Göteborg efter en veckas välbehövlig ledighet. Veckan har tillbringats hemma med vänner och familj med sysselsättning ingenting. Tänk att bara få stiga upp när man vill, kunna laga den mat man är sugen på och titta på TV-program som man tidigare följde slaviskt. Vardag för många, men inte för en soldat i amfibiekåren.
Schemat innan ledigheten var fullspäckat som vanligt. Vi åkte ut på sprängtjänst till ett skjutfält i anslutning till Uddevalla, också känt som köldhålet enligt våra befäl. När vi var där på fältvecka i våras så låg det ca 1 m snö kvar där när man i Göteborg kunde se gröna fläckar komma fram.
Vi hade massa sprängdeg, pentyl och krutstubin med oss och vi härjade vilt med denna, till vår löjtnant stora glädje. Vi la laddningar runt stora stenblock, träd, betongsuggor, järnkättingar etc, sen seriekopplades detta ihop och sprängde allt på samma gång. Trädet klövs, stenen var bara småflis kvar av, kättingen hade åkt iväg åt olika håll. Minst sagt en jävla smäll! Dagen avslutades med en fordonsmina som vi hade lagt sprängdeg i. Denna laddning placerades under en gammal skrotbil och sen gick vi alla tillbaka till ett skydd längre bort. Vårt befäl sa sedan; ”detta händer varje dag i Afghanistan”. När vi gick fram och skulle titta hur mkt skada bilen hade tagit så fanns ingen bil kvar överhuvudtaget. Bildelar hängde i träden, motorn låg 50 m bort, bakvagnen låg en bit iväg på andra hållet. Samtidigt som alla tyckte sprängtjänsten var kul så var många tagna av stunden.
Veckan fortlöpte uppe i Uddevalla med skjutningar av olika slag, både i dagsljus och mörker. Det roliga med det här skjutfältet är att det är så stort, vilket innebär att vi får slänga upp vår nätta ryggsäck och promenera 3-6 km varje morgon eftersom vi ska skjuta ngt nytt moment som inte kan göras på det stället vi var på dagen innan. Säger de iaf :P
En kväll skulle vi avmarschera från en plats och vi skulle ställa upp på ett led. Vi gick några meter sen skrek de ”halt”, vi gick några meter till sen var det halt igen. Under tiden som gick fick vi absolut inte titta bakåt. Plötsligt kommer ett befäl och säger till mig, gå in i skogen 20 m där ska du sova inatt. Du får absolut inte prata med någon. Under tiden vi gjort halt hela tiden så hade hela plutonen blivit utplacerade på olika ställen i skogen för att sova för natten. Natten kom och minusgraderna sjönk längre och längre ner. Dagen innan hade det varit fint och blött i marken så på morgonen när jag skulle ta på mig kängorna var de helt stelfrusna. Jag fick inte ner fötterna i dem eftersom de var så stela.. Mmm, underbart!
En av kvällarna i slutet av veckan skulle vi upprätta bas inne i skogen. Det börjar då att snöa och inte så lite heller. I kolmörker försöker vi sätta upp det här förbannade tältet i snöstorm. Allt var blött och underbart som vanligt :P. På natten blir vi beskjutna och ny order blev då; riv basen, uppställda på vägen om 25 min. Nemen heja! Vi skulle då marschera till en annan plats. Kaptenen körde framför oss med sin flåtiga XC90 och spårade. Jag ljuger inte om jag säger att det kom 2 dm den kvällen/natten. Morgonen därpå skulle vi bli upphämtade av bussen, vilken såklart var försenad eftersom väglaget var som det var. Innan vi hoppade på bussen så sa kapten; ”titta ner till höger i kurvan där borta när ni åker sen. Där ligger min XC90.” I en skarp kurva hade e.v farten varit lite för hög.. o vår kapten är inte direkt känd för att slököra heller :)
Vi kom hem till regementet på fredagen och då skulle vi bara hem, torka allt och åka ut igen. När vi kom in till Gbg så sken solen och det var ca 10 plusgrader. Jag tänkte, drömde jag det här el hände det verkligen? Från snökaos i Uddevalla till solsken och fint höstväder i Gbg.
När vi kom hem kände jag mej verkligen dålig. Det visade sej att jag hade lyckats dra på mej halsfluss så jag och en annan tjej fick vila inne på ett logement ute på en annan ö medan de andra låg ute och hade olika platser att spana mot. De två första dagarna gick jag på penicillin och alvedon. Jag somnade när vi kom ut på logementet och sov typ konstant i ett dygn.
De andra hade det tufft ute på öarna i skärgården. Det regnade konstant hela tiden de var ute. En av killarna var så trött, kall och blöt så han tog sin mobil och skrev ett sms till en tjej som han träffar; ”Om jag inte överlever det här så ska du veta att jag tycker om dej väldigt mycket” :)
Vi var ute till måndag eftermiddag. Sen återstod bara den härliga vården av allt materiel. NOT! Vi vårdade i stort sett allt vi hade haft med oss ut, när vi var klara var kl. 01.
Bifogar en länk till en video på vår stridshinderbana. En av killarna i plutonen har klippt ihop från olika omgångar vi har sprungit. Testa om den funkar, vet inte om det funkar. Skriv en kommentar om den inte funkar.
http://www.facebook.com/profile.php?id=623572432#!/video/video.php?v=492964210019&oid=163783655445
Vår gruppchef, Fransén är en av de killarna som har sett till att flest soldater har klarat banan. En kväll sa jag till honom: Nu har du gjort allt; övning Thorleif, övning Amfibie och klarat stridshinderbanan. Vad ska du nu göra? Svaret jag fick var då; Nu ska jag se till så att resten klarar det. Så Åsa, du har en son du ska vara mkt stolt över :)
