Long time no seen..
Vi har haft en veckas utbildning på KSP 58, kulspruta. Jag fick genast gehör från min käre far som visste precis vad jag pratade om.. Alltså utvecklingen har inte gått så mkt framåt sen han låg inne på luckan :P. Denna kreation väger 11,6 kg oladdad, är 1,3 meter lång, matar 600-700 skott/min och kulan har en utgångshastighet på 830 m/sek.
Vi låg ute på skjutfältet och matade 250 skott i snabb takt, fy fan vad de smäller! :)
Under praktiska övningar ute på ett skjutfält i närheten av regementet skulle vi skjuta KSP med s.k spårljusammunition. Då ser man var skottet går eftersom den lyser rött. Detta ska helst inte användas när det är torrt i skog och mark eftersom de lätt kan ta fyr. Sagt och gjort, vi laddade och strax därefter börjar det brinna på två ställen 200-300 m längre fram. Kapten skrek, med lite halvpanik i rösten, "gå bort från vapnen!" Vår vanligtvis fartgalne kapten trampade plattan i mattan och gruset ven omkring bilen. Övriga plutonen sprang dit och fick agera brandkår med diverse tillhyggen för att släcka branden, som hade spridit sig snabbt. Brandkåren kom ganska snabbt, men innan dess hade Amfibiepluton fått kontroll på branden :). Det fick vi cred för!
Vi har även hunnit med att ha en övning tillsammans med Hemvärnet. Gemene man har en inställning till Hemvärnet som inte riktigt är rättvisande. Gamla hemvärnsmän med termos och ostmacka är snart förbi. Det finns ett gäng sådana kvar, men nu består hemvärnet av soldater som muckat och vill fortsätta inom Försvarsmkaten, men inte som anställda. Det vi såg av dem var ca 25-30-åriga killar, trevliga att vila ögonen på.
Övningen gick ut på att vår pluton låg utspridda på olika öar och spanade mot dem. De hade övning ute i skärgården och de visste inte att vi var där, vilket gjorde det hela mkt roligare. Till sin hjälp hade de även med sig hundar. Som motståndare till dem är det inte roligt att ha en hundpatrull efter sig. När hundarna väl fått vittring på oss så leder de hundföraren rakt in i vårt läger.
Summa summarum så upptäckte de inte oss. Hundpatrullen fick upp spår efter en grupp och följde hunden in i området där den markerade, men de hittade ändå inte gruppen. Då öppnade de eld mot gruppen som då flög fram ur sitt gömställe.
En soldat i en annan grupp låg trött på sin vaktpost och spanade i ett område. Han får plötsligt syn på fem soldater som närmar sig. Han kontaktar sin gruppchef och frågar vad han ska göra. Chefen kommer dit..De påsttådda fem soldaterna var fem avlånga enbuskar :)
Under förra veckan hade vi kompaniövning tillsammans med andra plutoner. Kompanichefen styrde då hela övningen och vår plutonchef visste inte vad som skulle hända. Vi fick tex stödja andra gruppers framryckning genom att vi låg uppe på klipphöjder med KSP 58, den andra gruppen framryckte säkert i dalen. Fientliga båtar upptäcktes och "besköts" av oss. Vi bogserade in dem till land med stridsbåten och bordade (gick ombord) sedan deras båt och sökte efter föremål av betydelse, tex vapen. Det var en rolig övning, kändes lite mer på riktigt.
Under slutet av övningen fick jag lite nytta av mina sjuksköterskekunskaper. Två soldater var så utmattade att de svimmade av när vi hade gått iland för att gå i bas för natten. Efter dextrosol, benen i högläge och lite vätska piggnade de till. Kapten kallade mig till sidan; "Jaha, syster Fohlin. Vad tror du om det här då?". Överrapportering till plutonschefen och soldaterna vaknade dagen efter pigga och krya.
Idag, dagen jag har fasat för ett tag, skulle jag springa snabbmarsch för första gången sen jag skadade armen. Om vi inte blir godkända på snabbmarschen så får vi inte starta nästa stora övning "övning Amfibie". Jag hade laddat inför detta i helgen, tränat intervaller, minimal alkoholkonsumtion och allmänt "pepptalk" med andra och mig själv. Till frukost åt jag ganska lite eftersom jag vill minska risken för obehagliga uppkastningar. Efter uppställningen på morgonen påbörjar vi andra arbetsuppgifter, medan jag var inställd på snabbmarsch. På eftermiddagen skulle vi äntligen springa. Kaos i magen, ångest, allt går runt i kroppen. Man springer för så mkt, allt står på spel! 3 km ska avklaras på 18 minuter. Lägg därtill 20 kg packning. Guess what; jag tog mig runt!!! Med hjälp av andra killar från plutonen, utan er hade jag inte klarat det. Vi gick i mål, jag ville bara lägga mig ner och dö just då. Hade vi klarat tiden? Ingen visste.. Befälet tittade på oss och log; ni är godkända. Allting bara släppte, tårarna trängde fram och jag och en annan tjej kramade om varandra hårt och hon var lika lättad som jag att vi klarat det. När jag kom in i källarkorridoren bara skrek jag rätt ut; jiiihhhuuu!!! så det ekade i väggarna. Ännu en milstolpe är nådd på vägen mot att bli amfibiesoldat och jag är stolt över vad jag har lyckats åstadkomma.
Plutonsstrid
Denna veckan har vi haft plutonsstrid, innebär alltså att alla grupperna går samman för att strida. Om det krävs mkt samarbete i gruppstrid mellan alla i gruppen så krävs det ännu mer nu när vi strider alla 28 soldater tillsammans. Det känns som vi har kommit en bra bit in i utbildningen nu när vi kommit upp till denna nivå. Som kapten uttryckte det; “Vi tycker inte det är roligt att visitera era skåp och strida enskild soldat strid med er, det är nu det börjar bli roligt på riktigt”. Alla log instämmande.
Veckan har spenderats ute i skärgården med övningar. Att inte fler råkar ut för samma öde som mig som vi springer som galningar över hala, vassa och instabila stenar är bara ett under. Plutonsstriden övades under tis-ons mot ett annat förband som finns inne på regementet. Eftersom vi har ett bra rykte om oss som amfibiesoldater så kan ni ju räkna ut hur det gick. Vi var helt enkelt lite bättre än dem. Kapten sa inget rakt ut, men vi kunde känna att hans stolthet över oss smittade av sig lite.
Eftersom jag har stått bredvid denna veckan och agerat observatör så ser man att genomförandena blir bättre och bättre. En förutsättning är att gruppens samarbete i strid funkar bra innan man går in i plutonsstrid. Där har gruppcheferna en viktig roll att styra gruppen och ge korrekta order, vilket de har klarat bra. En kille i vår grupp skadade sig under förra veckans spaning, vilket våran gruppchef har fått äta upp. Just nu har han två skadade soldater i sin grupp och ingen annan grupp har några skador.. :P
Under veckan har vi även övat på att landsstiga öar från stridsbåten. Alla soldaterna står inne i fören på båten och väntar på att få order från båtchefen. “Båten sitter” skriker båtchefen, alltså båten står vid klippan. När kommandot “framåt” kommer öppnas luckan i fören och samtliga rusar ut ur båten redo att verka med AK5:an. Man fick nästan lite gåshud..
Det mest minnesvärda med vecka 17 är nog ändå vattenövergången. Detta innebär att vi byter om till overall och ska gå ner i det härliga havet. Den stora ryggsäcken, fullpackad, skulle föras framför en med vapnet liggande på och själv skulle man ta sig fram med hjälp av ordentliga bentag. Avståndet man skulle förflytta sig i vattnet var ca 30-40 meter och temperaturen vill jag inte ens veta var den var. Ryggsäcken skulle sen släpas upp en bit på land, tung som bly. Väl på land skulle en torr uniform plockas fram ur ryggsäcken och bytas om till. Packningen var, hos några stycken, inte vattentät..
Nu har jag släppt min arm fri. Gipset är äntligen borta! Skönt, men samtidigt med lite mer smärta. Ny röntgenbild ska tas på fredag.
Roliga uttryck från våra befäl;
Vi skulle maskera oss i ansiktet med grön och svart färg då kapten säger; “Vet ni varför vi inte maskerar tänderna? En amfibiesoldat ler aldrig”.
I vintras frågade kapten om vi frös när vi var ute på övning. Ja, svarade vi. Kapten sa; “En amfibiesoldat fryser inte. Han blir blå, sen dör han”.
En klassiker; “tiden går fort som en jävla elvisp”.
“Det kunde man ju räkna ut med röven och en krita”.
Hoppas att ni drog lite på smilbanden :)
"Sköna maj välkommen"
