Glad soldat
Övningshandgranat
Lite dötid mellan övningarna då man fick passa på att njuta av sol och utsikt
"Puppan"
Väntar på att få skjuta..
Uppställning på kajen
Årets första dopp
I måndags hade vi sjösäkerhetsutbildning hela dagen. Vi gick igenom olika flytvästar och en s.k överlevnadsdräkt (samma princip som torrdräkt). Vi kommer tillbringa mkt av vår utbildning i båt framöver om ni undrar varför vi hade denna utbildning.
Från teorisalen marschade vi ner till hamnen. Där kom hon i all sin glans; stridsbåt 90. En 20 ton tung båt med 2 st V8 motorer som dånade. (toppfart 40 knop, 1250 hk). En tjej i gruppen uttrycker då; "är det ngn mer än jag som har stånd just nu?" :)
Vi grupperade oss, tog på oss dräkten och gjorde oss redo för att hoppa i plurret. O vem va först i? Just de, Fohlin! Vi simmade som överviktiga sälar (med dräkt plus uppblåst flytväst) till en livflotte som låg bredvid båten och hoppade i den och sen vidare och tog oss upp i aktern på båten igen. Awesome! Alla ville hoppa i igen.
Mellan tis-ons hade vi dygnsövning ute på en ö i skärgården, Känsö. Den används bara för militärt bruk, nästan synd och skam eftersom det var så otroligt vackert där. Istället för att strida ensam har vi nu börjat strida två och två, s.k stridsparsstrid. Detta övade vi på hela tis och halva onsdagen. Det gäller att ta hänsyn till varandra, lita på varandra och framför allt tänka på vilken riktning man har vapnet. Dygnsövning var det och det fick vi veta också. Vi skulle ligga i enmanstält under natten, s.k puppa. Man kryper ner i den med dubbla sovsäckar och tältet ligger över dig som en puppa. Det var faktiskt inte så kallt som man kan tro. Då man skulle ta av sig och krypa ner så kände man ju av de 10 minusgraderna om man säger så. Efter vi hade kommit till ro så hörde vi en bekant röst skrika som aldrig förr: besätt eldställningar! Då skulle vi ta upp vapnet och dra ner tältöppningen och "kriga" från tältet. Därefter fick vi ny information: flytta basen. Det var bara till att plocka ihop sitt pick och pack och slänga upp ryggsäcken på ryggen. Vi gick en bit till en ny plats att upprätta basen på och man försökte somna om igen, vilket inte var det enklaste. Efter mellan en och två timmar var det dags igen. Basen skulle rivas ytterligare en gång. Vi sov nog typ 3 timmar den natten. På morgonen berättade befälen att vi skulle få äta i matsalen som fanns på ön. Mitt hjärta tog ett glädjeskutt. Varm gröt, mackor och kaffe. Man sa verkligen tack från botten av sitt hjärta till personalen i matsalen, önskar de hade förstått vad det betydde för trötta och frusna soldater.
I torsdags skulle vi ha marschträning. Detta skulle kombineras med orientering och radiokunskap. Vi skulle lämna regementet gruppvis med varsin radio och ha kontakt med befälen via denna. Vad chill tänkte vi, inga befäl, kunna hålla vilken takt vi vill och vi visste redan innan vi gick att vi skulle vara ute i tre timmar. Vi mötte dock lite problem på vägen: kartproblem, radion dog och isgata större delen av rutten. 4-4,5 timmar senare kommer vi hem igen, kissnödiga, trötta och hungriga som få. Under marsch ska man gå ca 50 min i sträck och sen vila 10 min. Då ska man dricka, kissa, rätta till utrustningen etc. Vi pausade en gång på dessa 4 timmar. Det vara bara ett under att ingen ramlade och slog sig ordentligt på detta underlag. När man är ute och går bland civilister får man alltid blickar och kommentarer som är roliga att se. En av grupperna hade stött på ett gäng ungdomar som hade gett dem långa blickar. Sen hade de uttryckt; jaha, tillhör ni försvaret, vi trodde ni var terrorister. Vad är ungdomen på väg egentligen?! :)
Nu ska det korkas upp och fira en kompis som fyller år. Om ni är i Gbg så finns vi troligen på Avenyn om ett par timmar.
Skål mina vänner!
En inblick i soldatlivet..
Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=c3a7DxuSquQ
Ännu en fältvecka avklarad :)
Oj, oj nu var det längesen jag skrev, risk för långt inlägg..igen..
Hade en helmysig helg med familjen i den kungliga huvudstaden helgen som gick. Under vår (systrar x 3) shoppingtur så gick vi, av en tillfällighet, in på HM. Där inne hamnar vi mitt i centrum av en flock galna gamar (females) som tränger och knuffar sig fram. Bytet var release av Sonia Rykiels kollektion, som släpptes just den dagen. Ja, vi var ju inte dem som va dem, så vi hängde på övriga och lyckades hitta ett par schysta plagg att utöka garderoben med.
Söndagen skulle familjen skiljas åt på perrongen och åka åt varsitt håll, jag åt Gbg och övriga mot Alvesta. När vi kommer stressade in på centralen kan bara ett ord beskriva synen; kaos. Inställda och försenade tåg hör numera till vardagen för SJ:s resenärer. Jag kommer slutligen fram till Gbg ca 4 timmar försenat och övriga familjen ca 6 timmar försenade till Alvesta.
Lagom slut kommer jag äntligen fram till luckan igen och då har jag mkt grejer att pyssla med inför kommande fältvecka som inleddes morgonen därpå. Jag kom nog i säng runt kl. 2 och skulle upp igen kl. 5 för att hinna duscha, vilket jag inte skulle kunna göra på 4 dgr framöver. Nyduschade och färdigpackade lämnade vi vårt kära logiment för Remmene skjutfält där vi skall tillbringa kommande vecka. Efter några minuters snack och stoj i bussen så hörs inte ett enda ljud, alla sover som små lamm.
Vi hoppar av bussen och alla är peppade inför veckan. Vapnet är nu vår bästa vän, alltså ska bäras alternativt ligga MAX 1,25 meter ifrån dig, hela tiden! Vi marschar ca 3 km fram till vad som skulle bli vår bas. Den plogade vägen var ju inga som helst problem att gå på, men utanför, med en, en och en halv meter snö, sög det desto mer i benen. Samtlig materiel skulle nu packas ur en container som körts ut till platsen och vi skulle börja gräva bort snö för att kunna få upp vårt tält. Vid vår förra fältvecka hade vi fått upp hela basen innan mörkret kom, så var det inte i detta fallet. Snön var nu vår värsta fiende. Mörkret kom och vi hade mkt kvar att göra innan vi var klara för kvällen, hugga ved, hämta in granris att ligga på, bygga eldstad etc. När klockan blir närmare tio på kvällen är vi färdiga och får eldtillstånd i vår kamin i tältet, äntligen! Vid den tiden hade mina trötthetskänslor tagit överhand. Eftersom jag sov minimalt på natten p.g.a min tågförsening så var jag trött redan innan, inte druckit tillräckligt för att vattenflaskan fryst och vattensystemet jag hade på ryggen också hade frusit så hade jag i princip bara druckit vid måltiderna och man slet ju som ett djur däremellan. Middag kunde jag inte äta för jag var halvt illamående och kissat hade jag, när jag tänkte efter, inte gjort sen vi kom fram till basen på tidig fm. Med andra ord, jag var helt slut och huvudvärken kom som ett brev på posten, och en kraftig sådan. Jag kastar mig ut ur tältet och spyr. Morgonen därpå mådde jag bättre men kunde fortfarande inte få i mig ngt och äta så det blev värmestugan för mig några timmar. Jag sov hela fm, fram till halv två och hade inga problem med att sova igen på natten i tältet..
Dagarna ägnades åt skjutövningar på olika banor inne i skogen. Olika måltavlor kom upp framför oss och vi skulle verka mot fienden. Tisdagen fick vi genomföra skjutövningar i mörker med signalpistol och närlys, vilket lös upp hela omgivningen. Ett skjutlag låg då en bit iväg från oss och sköt med sina AK5 när vi lyste upp hela himlen för dem. Onsdag och torsdag fick vi kasta skarp handgranat igen :). Vi stod i en vall och kastade i ett visst målområde framför oss. När man hade kastat granaten och slängde sig ner i skydd så flög det upp snö och grus i luften som smattrade på hjälmen. Awesome! I`m a soldier!
Torsdag hade vi genomgång med vår plutonschef om hur man försvarar basen. Vi grävde då upp skydd med hjälp av snö på olika ställen runt hela basen. På kvällen när vi skulle krypa in i tältet så fick vi uppgifter om att vi hade inställningstid på 15 minuter vid ett e.v eldöverfall, alltså det var ingen tanke på att krypa ner och mysa i den goa sovsäcken. Jag sov med samtlig utrustning, förutom hjälm och hörselskydd. Och mkt riktigt, kl. 24 när alla hade kommit till ro så började det skjutas till höger och vänster. Alla kastar sig upp och ska ta på sig sin utrustning. Snabbast möjligt ska du ta dig ut till din post för att kunna verka mot fienden och försvara basen. Efter 10 min återgick vi till tältet, kunde man sova nu? Nej, adrenalinet pumpade fortfarande ut och ögonen stod som klot beredd på nästa skott. Den natten satt jag eldpost kl. 3-4 och sen post för att försvara basen mellan kl. 4-5. Kl. 6 skulle vi upp, Kl. 05.42 haglar skotten tätt igen. Upp igen, ut... Efter anfallet var över fick vi nya order; basen skulle rivas fortast möjligt. In och slänga ut samtlig utrustning, riva tältet och bära ner allt till containern igen. Som en liten parantes ska nämnas att vi hade då inte ätit sen kl. 17 dagen innan, energinivån var låg redan innan vi började riva hela basen. Samarbetet i gruppen funkade extremt bra och basen revs trots att vi inte hade alla förutsättningar på vår sida. När vi stod nere och uppställda med allt materiel fick vi äntligen höra orden; ni skall nu utspisa frukost. Alla kastar sig på väskan med varmvatten, slänger upp bestick och grönpåsen med äcklig grötblandning. Total tystnad.
Tors em gick färden återigen hem mot kasern, inte många ord konverserades på vägen hem, de flesta vaknade när bussen stannade hemma med en härlig slemfläck på tröjan. Vårt kära logiment! Äntligen värme, riktigt ljus och en bäddad säng!
Igår ägnade vi oss åt att vårda materiel och det finns ingen som är så bra på att göra det som försvarsmakten. Det ska putsas till guds förbannelse. Kanske inte konstigt att mkt av grejerna är från sent 80-tal :)
Igår klev vi upp ur våra sköna sängar och vår drivkraft var då att vi visste att en varm kopp kaffe och en stor portion mannagrynsgröt väntade på oss i matsalen. Luften kändes annorlunda, det började töa, minusgrader vändes till plusgrader och fåglarna kvittrade..våren kanske inte är så långt borta ändå..
Tårgas, krav maga och stridshinderbana, halleluja :P
Snöflingor faller, faller och faller. Vintern år 2010 tycks aldrig ta slut. När man tittar ut genom fönstret på morgonen har ett nytt snöfall täckt gårdagens fotspår. Suck! Våren känns just nu väldigt avlägsen, men i gruppen drömmer vi oss bort till grönska, värme och paraplydrinkar på stranden.
Denna vecka inleddes med utbildning i CBRN, som innebär kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. Mångas intresse var inte direkt på topp under detta teoripass, men när skyddsmasken och ordet tårgas nämndes väcktes många ur sin dvala. Ett kort teoripass efterföljdes av praktisk tillämpning. Vi fick först stå uppställda ute i en klunga med skyddsmasken på oss. Gasen släpptes ut en knapp meter framför oss och allt var frid och fröjd. (kort togs på oss då, kommer att läggas upp när vi får tillgång till dessa.) Efter det skulle vi gå in gruppvis i ngt som liknade en ”gaskammare” (en container fylld med tårgas). Måtte masken hålla tätt nu! Första gruppen gick in och efter ett tiotal sekunder flög två pers ut från containern. Tårar, näsa och ögon rann för fullt. Masken var inte tillräckligt tät och den ena killens mask hade fyllts med gas så han såg ingenting framför sig. Han tänkte att lite ska det nog kännas i ögon och näsa, men när han varken kunde andas eller se så insåg han att ngt var fel.. För mig gick övningen bra, häftigt men ändå lite panik när man var instängd på sån liten yta. Det handlar verkligen om att lita på materielet man har på sig. Sjuksköterskan var även med ute på denna övning ifall ngn olycka skulle inträffa eller om ngn skulle överreagera på gasen etc men hon hade ingen skyddsmask med sig/på sig så hon fick hålla sig på ett säkerhetsavstånd på X antal meter för att inte få gasen på sig. Till vilken nytta har man en sköterska med sig då?!
Utbildning i krav maga (kampsport) stod på schemat denna veckan. Det är en kampsport som används av b.la Försvarsmakten. Kort och gott uttryckte kapten det så här; "glöm alla regler och spärrar som era föräldrar lärt er om att man inte sparkar ngn i skrevet, sparkar på ngn som ligger ner etc. Ni ska nedkämpa fienden med era bara händer." Jag vet inte hur sånt här uppfattas ur läsares perspektiv? Vissa kanske tror att jag överdriver eller att jag bara skriver sånt här för att det ska låta tufft, men det är verkligen så. Denna kampsport ska vi använda oss av när vårt vapen av ngn anledning blir obrukbart, tex brist på ammunition eller vid ngt fel på vapnet som gör att vi inte kan skjuta. Om man ska översätta det i praktiken så gör man ju vad man kan för att komma levande ur striden, el hur? Utbildningen var rolig men såklart hur jobbig som helst. Och med tanke på ens kön så får man kämpa för att bara hålla mitsarna (skyddskuddarna) på plats när en stenhård, testosteronfylld kille bankar på med full kraft. Jag fick beröm för mina pungsparkar som satt som en smeck (såklart skyddad av suspensoar).
I onsdags hade vi skjutövningar på ett område inom förvaret. Eftersom vi är 28 st i plutonen och bara två befäl tillgängliga så blev det mkt dötid för oss. Denna tid skulle vi öva på skjutställningar och annat som skulle genomföras senare under själva övningen med befälet. När kapten skulle gå och titta till gruppen så hittar han en pluton som springer runt i fullt snöbollskrig. Vi kan ju själva lista ut kontentan av det hela. (Jag var just då iväg och sköt min övning). Vi avslutade övningen och spänningarna låg tätt i luften eftersom ingen hade fått ngn utskällning..än..Efter middagen stod vi uppställda i källarkorridoren. På schemat stod då egentligen ytterligare en närkampsutbildning (krav maga). Plutonchefen kommer instormande genom dörren. Alla håller i stort sett andan. Som vi befarat, kaptenens samtalston höjs en aning, lite ytterligare för att verkligen skrika så att närmaste soldater rycker till av rädsla. Och då skriker kapten istället; STÅ STILL!! Han hade fått fram sitt budskap, alla var rädda och ångrade djupt vad vi gjort.
Istället för närkamp drog han ut oss, med vapen, till ett öppet fält. Där sprang vi fram och tillbaka, övade
skjutövningar, tragglade säkra, osäkra vapnet, säkra, säkra! Vi skall inte göra fel! En av killarna från plutonen stod bredvid fältet och tittade på eftersom han var skadad. Intill fältet ligger en byggnad, där det under övningens gång kom ut ett par "höjdare" inom försvaret. De stod och begrundade oss en lång stund och talade sedan gott om oss. Tänk er själva; ca 30 pers framrycker i full stridsutrustning i mörker på en linje på ett fält och en kapten står och skriker "skydd" så slänger sig samtliga i skydd och ålar sig i sidled, sätter upp vapnet i skjutställning, kastar sig upp till knästående skjutställning och sen upp till stående. Mäktigt! :)
Lagom slut efter denna övning skulle vi nu springa den ökända stridshinderbanan. Du ska förbi alla hinder krypande, ålande, klättrande, hoppande. För att lyckas ta dig igenom banan krävs samarbete, vilket genomsyrar hela vår utbildning. Den var lika jobbig som den såg ut, men oohhh vad skönt det var när man kom i mål och man insett att man verkligen hade kommit runt. Jag somnade ovaggat den natten.
Alla hjärtans dag
När jag i lördags var ute på stan och skulle köpa ett tackkort till en som uppvaktat mig på födelsedagen blev jag varse om att alla hjärtans dag närmade sig med stormsteg. Blinkande och talande hjärtan och nallar och tusentals kort slog emot mig i dörröppningen. Usch, jag orkar inte med allt gulligull. Jag vet inte om det bara är när man är singel man känner så? Ngn som känner igen sig?
Om jag ska lätta på mitt hjärta så vill jag skriva att det är kul och se att det är så många som är inne och läser min blogg, betydligt fler än vad jag förväntade mig när jag började skriva. Och jag hoppas det fortsätter så :)
Till vänner och familj; utan ert stöd hade jag inte stått där jag är idag. Man måste våga, hur ska man annars kunna lyckas/misslyckas i livet om man aldrig har provat? Vi gläds åt våra framgångar och tar lärdom av våra motgångar. Var detta leder mig har jag ingen aning om just nu. Men jag vet att jag har vågat prova, kastat mig ut från tryggheten och följt mitt hjärta. Vissa har inte tyckt om mitt beslut, andra har tyckt att det är klart jag ska göra detta. Oavsett var man står så behöver jag Ert stöd hela vägen för att lyckas. Tillsammans är vi starka.
Action :)
Veckan har innehållit många höjdpunkter och att vara dagelev (plutonschef när inga befäl finns på plats) har inte varit en av de bästa. Jag har funnit mig mer och mer i rollen, men det är nästan alltför många yra höns att hålla reda på. Vissa vet knappt var de själva befinner sig :P. Jag lämnade idag, med glädje, över stafettpinnen till nästa man. Som första kvinnliga plutonchef så lät mina givakt och andra utropningar ganska klena när kapten, efter jag har lämnat ordet till honom, skriker så det ekar i korridorsväggarna.
En av höjdarna denna veckan har varit handgranatkastning. Vi hade först teoretisk utbildning och kast med övningshandgranat, vilken var väldigt grundlig och gick snabbt. Nästa stund skulle vi stå med en spränghandgranat 56 i handen och helst komma ihåg att dra ut både säkerhetssprint och säkerhetsbygel. Övningshandgranaten gav ifrån sig en liten knall, men var ju på sån helspänn så man flög ju själv i luften, el jag kanske bara talar för mig själv.. Den riktiga handgranaten skulle kastas på en skjutbana en bit ifrån vår hemmaarena. Tillsammans med sju andra satt vi i en typ av bunker när man inte kastade p.g.a säkerhetsrisken och resten av plutonen höll sig på ett säkerhetsavstånd på 300 meter. En i taget gick ut tillsammans med övningsledaren när vi skulle kasta. Om jag var nervös; JA! Tänk om, tänk om.... man gick igenom proceduren i huvudet om och om igen. Jag lyckades dra alla säkerhetsgrejer som skulle dras men jag har ingen aning om hur långt jag kastade för jag var bara så totalfokuserad på att få bort den där granaten från min hand fortast möjligt. När du dragit sprinten så är det en fördröjning på ca 3,5 sekunder innan det smäller, alltså dra fort och kasta var det enda jag tänkte. Sen tar man skydd och räknar 1000, 2000, 3000 och BANG! Grymt kul! En av killarna i vårt ”kastlag” drog inte upp säkerhetsbygeln tillräckligt så den detonerade inte. Då fick övningsledaren ta på sig specialutrustning med visir samt ladda med sprängdeg för att spränga den på det viset istället. Riktig action med andra ord. Han riskerade sitt liv när han gick ner på banan igen så man satt på helspänn efter smällen tills att man såg honom komma in till oss i bunkern igen. Övningsledarens svar till killen när den inte detonerade; du vet vad som händer när man gör detta misstaget va? Den stackars killen visste inte vad som skulle hända. Kapten svarar; du är skyldig mig en Toblerone. ”Ja, kapten” svarade han och log med en lättnadens suck.
I tisdags hade vi sjukvårdsutbildning hela dagen, främst akutsjukvård. Eftersom jag nyss läst akutsjukvård så hade jag det färskt i minnet. Vårt befäl svarade under dagen på plutonens frågor så gott det gick, när han inte visste svaret bollade han över till mig: ”El vad säger du, Fohlin?” Kapten kom fram och frågade mig hur man gör ute i fält med frakturer som man ska dra till rätta, när man inte har ngn smärtlindring. Hmm, ingen god idé blev mitt svar.. El vad säger ni sjukhusfolket? :P.
Under veckan har vi genomfört marschträning. Vi gick 50 min, sen åt vi medhavd frystorkad mat, gick 50 min till, 10 min rast och ytterligare 50 min. Fötterna och ryggen gjorde sig till känna. Packningen vägde nu bara 10-15 kg, men det frestar på ändå. Vi tog oss fram både genom skogsstigar och bostadsområde, båda två rena isgatan. Jag tyckte emellanåt det var drygt och tungt, men då slänger man ett öga längre fram där det går en kille som bär sin egen plus en skadad killes väska på ryggen. Då biter man ihop, vissa har det värre.
Samma dag som vi kastade handgranat hade vi övningar parallellt med detta i bakomliggande skog. Vi skulle där, en och en, smyga runt i skogen och skjuta på olika måltavlor som kom upp i terrängen. Tex då måltavlan, som är fiende, står med ansiktet vänt mot dig innebar det att fienden sett dig före du sett honom och då är det bara att slänga sig så fort man kan ner i snön och söka skydd. (och hoppas på att kunna undvika stenar och stubbar i mage och bröst och landa relativt mjukt.) När jag hade genomfört min runda så väntade vi på att alla skulle genomföra banan så vi satt en bit nedanför vid en eld och snackade skit. (sån här dötid har aldrig tidigare existerat, men vi njöt för fullt.) Då kommer en av killarna från vårt rum ner från den här banan haltandes. ”Jag har lite ont i benet” säger han, ”jag har trillat på en pinne”. Jag reagerade inte så mkt utan gick fram till honom. Då visar det sig att han har trillat på en spetsad stor pinne i skogen, kört denna i låret, genom kläderna. Jag var tvungen att dra av honom byxorna för att se hur såret såg ut. I långkalsongerna hänger en bit vävnad, men det blöder nästan ingenting och såret är ganska djupt och brett. En i gruppen hämtar kapten som vidarebefordrar till sköterskan som befinner sig i området där de spränger handgranat. Vi bäddade ner honom under värmejackor och la första förband. Sköterskan kommer med en annan kapten i ilfart med bilen och undrar vad som hänt. Jag rapporterar över vad som hänt till sköterskan. Han transporteras direkt därifrån till Sahlgrenska och får sy ett par stygn och får en kur antibiotika. Kul med lite praktisk tillämpning. Vi amfibiesoldater gillar action.
Trevlig helg allihopa :)
Tyst minut för Afghanistans offer
Äntligen har dagen gått som dagelev (chef) och jag har överlevt utan en enda utskällning, vilket jag har fasat för hela dagen. Men jag har fått god hjälp från plutonen. Jag hade stenkoll, innan uppställningen, på hur många som var borta på olika besök hos sjuksköterska, sjukgymnast etc, men sen när kaptenen frågar mig om hur många som är närvarande så fick jag bara tunghäfta. Hur många är vi från början? Fyra frånvarande.. sen när kapten frågar VILKA som är frånvarande så gick det inte att hålla allt i schack i huvudet. Då slänger jag en blick tillbaka på gruppen som svarar instämmande: 28 st närvarande. Tillsammans är vi starka!
Halva plutonen är fortfarande krassliga. Förkylningarna börjar försvinna, men det är nu istället ryggar, benhinnor, knän och handleder som spökar. Idag har ytterligare två pers hoppat av utbildningen p.g.a skador, tråkigt att plutonen krymper..
Idag har vi haft skjutövningar på fm. Målet är att nedkämpa fienden, ett finare ord för att döda, men idag blev det så mkt mer påtagligt. Två skott skulle sättas i bröstet och ett i huvudet. Om fienden skulle ha ngn skyddsväst på sig så sätter man ett skott i huvudet för att vara säker på att att allt liv är utkämpat. Det är väl detta som är "soldattänket", som man ska lära sig komma in i. Just nu känns det avlägset att döda en annan människa. Allt vi gör på skjutbanan, laddar vapnet, byter magasin etc förbättrar vi nu så att vi gör det på kortast möjliga tid, vilket i praktiken kan innebära skillnaden mellan liv och död på "fältet". Skyttet, som var från 10 meter, gick bra. Mina skott hade dödat.
Vi skulle idag ha introduktion i orientering. Direkt efter lunchen satte vi oss i lektionssalen för att ha teori i detta otroligt tråkiga ämne. Jag satte mig bekvämt på stolen, lyssnade intresserad till en början. Men hur kul är det egentligen att gå igenom symbolerna som finns på kartan, skalor, terräng etc? Så jag försjönk mer och mer i mina egna tankar tills kapten hastigt väckte mig och jag fortsatte lektionen stående. Känns som jag sagt detta förut..hmm. Ja, jag har en tendens till att somna på lektionerna :). När vi sen skulle ut och praktisera kunskaperna i praktiken så inser jag ganska snabbt att jag har fuskat mig igenom orienteringen genom hela grundskolan. Jag har alltid sprungit med kompisar som kan läsa kartan och jag har gladeligen överlåtit den biten och inte tänkt så mkt mer på det. Karta och kompass är jag med på, men resten däremellan är rena hibreiskan. Har lite att jobba på där.
Efter två timmars orientering skulle vi springa spångmarsch, med vapen för första gången. Detta är en bana på drygt 3 km som springs i takt. Samtliga befäl var med, till tjejernas belåtelse. Vältränade killar i tajta overaller och kängor, mumma :)..I täten vinade amfibieplutonens flagga och ekandes mellan byggnaderna hördes: amf, amf, amfibiepluton. Mäktigt!
Dagen avslutades halv fem, vilket innebär kvällspermis. Vi nöjde oss med att gå en runda ner till Konsum för att hitta lite godsaker. Ambitionen hos några andra var betydligt högre, alltså krogen nästa! Återstår och ser när de ramlar in och i vilken kondition de befinner sig.
Våra tankar på plutonen har idag gått till de dödade soldaterna i Afghanistan. Kvällen avslutades med nationalsången och en tyst minut för att hedra deras minne. De fick inte dö i Norden, men de tjänade sitt land med trohet intill döden. "Tag vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden."
Armhävningar is the shit
Veckan inleddes med milen direkt efter visitationen på morgonen (inspektion av rum, sängar samt oss själva). Ingen ville trycka i sig allt för mkt frukost med rädsla för att få upp allt i en uppkastning mellan de flämtande andetagen. Starten gick och jag kände mig verkligen på G. Trots mkt nyfallen snö under natten så flöt tempot på bra. När vi hade sprungit ett tag så kläckte vårt befäl ur sig att vi hade sprungit en omväg på 2 km, men det är väl av sina misstag man lär? Hans ursäkt var bara att allt ser likadant ut när det är vitt. Vi fick köpa det, ställa om huvudet på några ytterligare steg och bita ihop. Vissa hade det tungt under rundan, men samarbetskänslan har växt sig starkare och starkare i gruppen. Ingen grupp är starkare än sin svagaste länk! De som hade det tungt fick peppade ord skrikandes i örat eller en push i ryggen för att inte halka efter ytterligare i ledet. Tillsammans är vi starka!
Samma dag, som var min hittills roligaste dag, fick vi utdelat maskeringsfärg. Och ja, det är lika roligt som det låter :). Jag och min stridskamrat (som man gör alla övningar tillsammans med) målade varandra. Grunden, som var grön, lades i hela ansiktet. Därefter lades svart och brun färg på konturer som näsa, kindben och kletades ut i en härlig smörja. Även hals och nacke maskerades för att inte synas. Efter "sminkningen" tog vi oss ut i omkringliggande skogsonmråde med våra vapen. Med en fullmåne som lyste upp starkt i den annars mörka kvällen skulle vi nu anlägga larmminor på olika ställen i terrängen. En larmmina är en typ av mina som man sätter upp i tex ett träd, lägger ut en "tråd" och när frienden går på tråden utlöses den och det blir det ett starkt ljussken och ett pipande ljud hörs. Vi hade hittat ett ultimat ställe, riggat upp minan och skulle bara vänta på att en av de andra grupperna ska gå i vår gillrade fälla. Min stridskamrat springer, precis innan tiden är slut, fram och fixar till lite detaljer så att den skulle synas ännu mindre. Plötsligt snubblar han själv över tråden och hela terrängen lyses upp och vi är avslöjade. Great :(. De flesta som stod omkring oss kunde inte hålla sig för skratt. Som sagt, man lär väl sig av sina misstag? :)
Veckan har innehållit mkt skjutövningar, nu från 30 m och 100 m, mest i liggande ställning. Vissa är redan grymma på att skjuta och andra får anstänga sig mer, som typ jag. Det är så grymt mkt teknik, ligga rätt, ha vapnet rätt mot bröst/axel, sikta rätt, inte trycka av avtryckaren för snabbt, andas rätt etc.. Men övning ger färdighet.
Veckan avslutades idag med vattenfys, även detta direkt efter frukost, great! Uppställd i en slimmad ny svart speedo tillsammans med försvarets blå badbyxor, kan ni se detta framför er? :) Alla stod uppställda på en linje framför bassängen med en aning skräck i blicken och en mage som gjorde frivolter..vad ska hända?! Passet inleddes med simning 400 m frisim, bara för att se att vi var simkunniga. Därefter skulle vi dyka efter en docka och plocka upp den till ytan. Sedan skulle vi transportera bort vår stridskamrat till andra sidan bassängen. Detta var inga större bekymmer för ngn i gruppen. Sedan tog kapten fram en blå spann. "Detta är en spyhink. Ni har inte tillåtelse att spy i simhallen." En i gruppen frågar då; "måste vi anhålla om att få spy?" Kapten svarar; "självklart". Vi delades in i grupper om tre. En skulle ligga och göra situps på en kortända, en skulle simma för glatta livet till andra sidan och på andra kortsidan skulle en göra armhävningar. Så rullade det på en bra stund, simningen gick allt långsammare och armarna skakade allt mer efter varje armhävning man lyckades genomföra. Till slut skriker kapten AVBRYT! En liten paus, sedan var det på det igen. Nu skulle vi ligga och trampa vatten med armarna vågrätt och lodrätt, göra kullerbytta fram och tillbaka, dyka ner till botten upp och ner. Energin började sina.. Sen skulle vi upp från bassängen och kötta ännu mer armhävningar. Alla tittade på klockan, hur lång tid kan vi ha kvar? Vad ska han plåga oss med näst? Vi gjorde ett hopp från 5 meter och avslutade passet med ännu ett pass armhävningar.
Dagen avslutades med ett möte som vi har alla fredagar med plutonen. Mötet avslutades med att jag tog över som "dagelev", vilket innebär att det är jag som har befälet när inga andra befäl finns tillgängliga. Jag ska hålla reda på om samtliga är på plats, ha hand om en del nycklar, beställa nytt materiel etc. Denna post byts varje vecka och nu har då turen kommit till mig. Att jag ser fram emot det hade väl varit att överdriva, men jag lovar att jag ska göra mitt bästa!
Permission, vilket underbart ord
Då har helgen passerat förbi, självklart alldeles för fort, men jag har njutit av varje sekund.
När jag kom hem sent på fredagskvällen hade mamma, med vanan trogen, förberett mat som avnjöts tillsammans med ett glas rött, underbart gott. Fötterna sattes därefter i ett varmt fotbad, glaset fylldes på, brasan i vardagsrummet tändes och vi satt och pratade och skrattade långt in på småtimmarna.
Eftersom vinterlandskapet hållt i sig så knäppte vi på oss längdskidorna igår och gav oss ut i skidspåret. Med tvåsiffriga minusgrader och med solen värmande i ansiktet njöt vi av att få vara tillsammans igen. Med oss hade vi Nova (hunden) som tyckte det var roligast av alla, hon plumsade fram i snön jämte oss skällande åt vår konstiga utrustning.
Lördagen blev jag firad på födelsedagen av familjen. Vi hann även med en kort shoppingtur till Växjö. Den obligatoriska baddräkten, som alla tjejerna på plutonen måste köpa i helgen, inhandlades inför kommande vattenfys. Det blev en slimmad svart speedo :)
Man kan ju säga att det iaf är väldigt ekonomiskt att ligga på luckan. Lön har kommit både från sjukhuset och försvaret samt familjebidrag från försäkringskassan. Ingenting var rört, vilken lycka! Så jag var tvungen att jämna till siffrorna lite :)
Miljöombytet, familjen och att få höra kära vänners röster via telefon har stärkt mig otroligt mkt. Jag har samlat energi hela helgen och är nu redo att använda den på måndag morgon då vi ska springa milen direkt efter frukost.
Nu sitter jag på väg mot Göteborg igen. Men inte på ett tåg som planerat, utan på BUSS. Min avgång var såklart inställd och fem bussar stod uppställda beredda att slussa folket vidare mot Göteborg. Bara att bita ihop och gilla läget.
I sätet framför mig sitter en medelålders dam från Göteborg. Hon har inte haft käften stängd en enda gång sen vi lämnade Växjö, mer än när tjejen bredvid henne försöker flika in med något enstaka ord för att få det hela till att likna en dialog. Till min stora lycka hittade jag mina öronproppar i väskan. Så nu hoppas jag bara på att timmarna kan springa iväg och att jag snart ser Göteborgs siluett breda ut sig utanför rutan…
min nya image
AK5 beauty
Run to the hills
Ja, mina vänner, var ska jag börja? Fältvecka, veckan som varit är ett kapitel för sig. Jag trodde i min fantasi att det skulle vara lite mjukstart och att vi skulle börja använda våra stormkök, hitta gemenskap, ha en del skjutövningar etc…
Bussen gick från försvaret och alla var ivriga och förväntansfulla inför kommande dagar. Packning bestod i vår “jägarryggsäck” där det ryms allt från stormkök till värmejackor, allt vi i princip behöver ute i fält för att överleva.
Första uppgiften var att bygga upp vår bas, läger. En av killarna i vår grupp är en sån superman som är taggad till tusen, han tog genast rodret och ledde gruppen framåt. Tältet restes snabbt, med plats för 12 pers. Sen återstod bara att hitta mängder, tusentals och åter tusentals kvistar med gran för att ha som bädd att ligga på. Vi högg granar på löpande band. Ingen allemansrätt råder inom försvarets område :) . Mitt inne i tältet byggdes det upp en eldstad med kammin. Allt material vi skulle ha fanns i den omkringliggande omgivningen så det var bara till att bära på allt man skulle ha. Och tilläggas ska att en amfibiesoldat går inte när man förflyttar sig, man löper! För att komma in i tänket från början så skulle vi endast prata med låga röster och om möjligt hålla låga kroppsställningar för att undvika fiendens upptäckt. Vi hann klart med basen innan mörkret föll. Nätterna innehöll eldvakt för att hålla elden igång och oss varma. En timme/natt gick man upp för detta då man skulle dra på sig utrustningen igen i kolmörker.
Fråga mig inte hur man kunde ligga skönt, granris, liggunderlag och sen låg man på sin uniform för att man skulle veta var man hade den (i uniformen ligger kniv, papper, pennor, tändstickor etc). Kudden innehöll ett sovsäcksfodral och kläderna du tog av dig för natten. Jag sov bara i kallingar och sport-BH så tempen i tältet var behaglig trots tvåsiffriga minusgrader utanför. Att inte mer material kom bort är ett under. Tänk er 11 pers i ett tält med vantar, byxor, strumpor, långkalsonger på tork på nätterna och alla får med sig samtlig utrustning hem.
Varje dag hade vi skjutövningar med skarp ammunition. Olika ställningar, stående, liggande, knästående och på olika avstånd. Jag kan väl säga att resultatet kunde varit bättre.. Men man blir ju bättre och bättre. Hoppas att lite av pappas gener kommer fram snart..
Tredje dagen, som också var min födelsedag, var den värsta jag varit med om på länge. Hela natten hade det snöat/regnat och vår packning stod ute med ett plastfodral om. Remmarna hade fryst och det var is och snö överallt. Oavsett vad du hade på sig så frös du i stort sett hela tiden och vi skulle vara ute i detta pissväder från kl. 06-17. Det blåste och var snöblandat hela dagen blandat med hagel. Folk frös, vissa på gränsen till förfrysning och fick avbryta dagen för att gå in i en värmestuga. Vi peppade tålmodigt varandra så gott det gick och alla bara längtade till att få krypa in i tältet och tända brasan igen.
Sista dagen, torsdagen, trodde alla att vi skulle ha det lite lugnt och packa ihop basen och dra hem i rimlig tid. Så var inte fallet. Vi hade förflyttningsövningar parallellt med skjutövningar. Dessa förflyttningsövningar innebar att du skulle flytta dig med ditt vapen, stridsväst påtagen (som innehåller magasin, ammunition, hörselskydd i flera olika fickor på bröstet) på olika sätt på marken; krypande på knä, ålande, krypande på armbågar och hasande. För det första var jag helt utmattad efter fältdygnen, jag hade 3 lager med kläder på mig samt denna jävla stridsväst och vapen som väger X antal kg. Jag kände mig som en fet jävla överviktig kossa som inte kunde röra mig. Krafterna bara rann ur mig, jag kämpade men kom ingenstans, fick inget fäste med fötterna i snön och var så jävla trött och besviken på mig själv. Upp igen, spring tillbaka, ner, KRYP! Tillbaka, åla, fortare, fortare! Tillbaka! Hasa! Och så fortsatte befälet skrika. Alla kröp saktare och saktare tills vi var helt utmattade och jag var lipfärdig. Blodsmaken fanns i munnen och en spya inte långt ifrån heller. Vad fan har jag gett mig in på? Bytte jag mitt liv som en snäll sköterska som kunde sitta och dricka kaffe i lugn o ro o snacka skit med dr Åberg och gänget till detta? Bit ihop, Fohlin, nya tag!
Maten första dygnet bestod av frystorkad mat, man hade nog kunnat servera vad som helst, allt hade varit himmelskt gott. Vi skulle hela tiden dricka varmt vatten för att inte kyla ner oss ytterligare. Vattenflaskan som vi hade på ryggen var ändå som ett stort isblock.
Att springa i denna jävla snö med denna jävla utrustningen, ja ni kan knappt förstå hur frustrerad jag var. Vad hände med min fysisk? Var jag inte hyfsat vältränad innan? Man började tvivla på sig själv. Kroppen klarar mkt mer än vad man tror, det gäller bara att övertyga mitt huvud om det också.
Vår jägarpackning skulle vi såklart också släpa på vart vi än skulle. Nu vägde den ca 35-40 kg, med all packning senare kommer den väga betydligt mer. Mångas ryggar tog stryk av denna rygga. Totalt har 3 pers brutit och hoppat av utbildningen..
Ja, för er som undrar hur man uträttar sina behov ute i fält så använder man en toastol-2000 :). Kissade gjorde man i en håla som vi grävt och nr. 2 på toastolen, som var en provisorisk konstruktion med en påse fäst under. Det är lika lyxigt som det låter..NOT. Om man hade tur så hann man med o kissa 2 ggr/dag MAX 3 ggr med tempot som vi höll.
Basen revs dag 4 till allas lättnad och snabbt gick det! Befälen var imponerade att det gick så fort. Man kunde känna att slutet var nära.
När all packning från basen var samlad upptäckte vi att vi saknade en ficklampa och ingen visste var den var. “Kapten, vi saknar en ficklampa, övrigt materiel på plats”. “Ingen lämnar den här platsen förrän lampan är hittad!!” Vi sprang allt vad vi hade, ner till uppställningsplatsen för "jägarpackningen" som vi hade flyttat innan, och rev ut allt. Efter en stund såg jag i ögonvrån att en kille från gruppen tar upp handen ur fickan med ficklampan i handen. “Den är hittad!” Spring för helvete!!! Vi sprang upp till basen och la lampan bredvid fötterna på kaptenen. Slutet gott.
När vi kom ut från stigen i skogen stod det en stor buss uppställd på vägen. HURRA! Vilken lycka! Alla hoppade in och färden gick hemåt. Ur högtalarna dånade “Run to the hills”med Iron Maiden, stämningen var återigen på topp :)
From the inside
Sympatikuspåslaget har minskat något, likaså förstoppningsproblematiken de flesta av oss 32 känt av mer el mindre. Toalett- och duschutrymmena är gemensamma och vi får trängas efter bästa möjliga mån. Den fördelen vi tjejer har fått är att vi har fått badlakan ist för frottéhandduk, inte illa de.
Igår em satt en kille på toaletten och någon ropade efter honom att komma. Hans svar; jag vill uträtta mina behov i lugn och ro. Bredvid honom sitter 3 pers på toa med endast en liten mellanvägg emellan, som inte ens går till golv el tak, precis utanför står typ 5 pers i pissoaren och 4 pers intill borstar tänderna. Alla gapskrattar och killen säger; el ja, så gott det går i alla fall :)
Under gårdagen och dagen har vi lärt känna vår underbara AK5. Övningar både teoretiskt och praktiskt. Svårt i början, men det börjar lossna. Nu känner man sig lite mer som en soldat när man har en AK5 hängande runt halsen. Killarna kan inte få nog av denna skönhet, vi tjejer är inte lika övertygade..än.. Prov ska utföras imorgon, alla rätt krävs!
Ord som befälen gärna använder för att förtydliga vissa uttryck: sluta fippla! Med göteborgska. (sluta plocka med materiel, uniform etc.) Du ser ut som ett jäkla härke! (göteborgska). Detta skrattar vi mkt åt i logementet om kvällarna.
Man ställer sig snabbt om till nya förutsättningar; man blir nu överlycklig om man får 6 min rast ist för 3, slipper äta på 10 min. En kopp kaffe efter en hel dag ute gör en alldeles varm i hjärtat. Mellanmål existerar inte här, så man vräker i sig all mat man kan komma över eftersom man inte vet när man får mat näst.
Eftersom sömnen varit knapp, ca 5 timmar/natt, och teoripassen varit många kan ni ju räkna ut facit på de. Idag hade vi utbildn. i hörsel. Plötsligt hör jag kapten skrika; FOHLIN! RES på Dig! Då satt jag och nickade och fortsatte lektionen stående tills jag kände att jag vaknat llite mer.
Löjtnanten som håller i vapenutbildningen drog fram mig för att visa en övning. Han frågade vad jag hette eftersom jag hade glömt min namnskylt. Fohlin svarade jag. Har du en kusin som jobbar på HMS Sthlm? Ja, svarar jag. Shit, nu får jag verkkligen inte göra bort mig!
Imorgon ska vi påbörja packning inför fältvecka som inleds på måndag och slutar på torsdag. Viss nervositet föreligger ska jag erkänna. Eftersom fysen inte varit jättehård denna veckan så har de lovat att ta igen det nästa vecka. Fysen denna vecka har bestått i morgonpass i form av löpning.
Första språngmarschen har vi nu genomfört i takt, vi springer i 3 led, alla i samma takt och håller samma avstånd. Fördelen med att vara kvar på helgen är att vi inte har haft morgonfys. På fre em slutade samtliga på området och kvar är vi ensammma. Men vi har varandra! Samhörigheten hos oss i gruppen är bra och avslappnad. I stort sett inga hämningar finns kvar.
Hoppas ni har det bra där hemma, jag tänker på er! Tack för alla kommentarer :)
Reka facebook
