Min peakperformance

Övning Amfibie är ett utbildningsprov precis som övning Thorleif som vi gjorde tidigare i våras. Skillnaden är att denna övning är mkt hårdare och kräver mer av oss som enskilda soldater och som grupp.

Hela helgen hade jag ångest.. Försökte hitta på saker för att skingra tankarna men övning Amfibie gjorde sig ständigt påmind i tankarna. Låt helvetet bara börja ngn gång.

Måndag efter lunch var dagen D. Vi ställdes upp ute på en fotbollsplan med all vår packning framför oss. Vi la ut all vår packning på gräset och befälen inventerade allt. Inget extra skulle medtagas, däribland snus. Killarna gick med tunga steg mot en stor sopsäck och slängde alla sina dosor.

Det första vi skulle göra var att marschera 30 km. Starten gick från regementet kl. 22 på måndag kväll. Ingen hade sovit ordentligt natten till måndag så vi hade inte bästa utgångsläget. Vi gick och gick och gick och tycktes aldrig komma fram, bokstavligt talat. Med oss hade vi såklart vår packning som vägde ca 40 kg. Dessa 30 km tog, helt otroligt, 16 timmar att ta sig igenom. Fråga mig inte egentligen hur det gick till, men trötthet, svårframkomlig terräng och felnavigering kan nämnas som tänkbara orsaker.

Under marschen gick vi fel och kom förbi en hästgård med hagar runt omkring. När vi kommer gående så blir en av hästarna helt tokig och springer ner ngt staket. Vi möts då av den ägaren och frågar henne om vägen eftersom vi var vilsna. Med irritation i rösten så snäser hon att vi kan gå förbi huset och ner i ett bostadsområde, men egentligen skulle ni laga staket. Ohhh, jag trodde jag skulle explodera. Då hade vi gått 13 timmar med packning och kärringjäveln säger att vi ska laga hennes staket??!!

Övningen innehöll olika vattenmoment. Inledningsvis hade vi vattenfys i en vanlig simhall. Denna inkluderade hopp från 10 meter och livräddning. Sen köttade vi fram och tillbaka i bassängen i olika stafetter, upp på kanten och gjorde situps, ner och upp på andra sidan och gjorde armhävningar.
Det andra vattenmomentet var vattenövergång i havet. Befälen sa till oss ”bron vi skulle ta oss över har sprängts”. Vi fick då vattensäkra vår packning med plastsäckar och kasta oss i vattnet och simma över till andra sidan. Vattensäkringen var inte helt optimal hos mig så mina torra extra sulor, strumpor etc var inte torra. Just då var stridsvärdet mkt lågt. Vi fick även överge stridsbåten i livflotte efter att vi hade blivit ”beskjutna” och ro oss in till land.

Vi prövades i strid i grupp och omhändertagande av skadad i strid. Vi hade då en B-stryka som vi stred emot. Hela anfallet blev hur bra som helst så vi ringade in fienden i en hörna och de fick se sig besegrade. Det ska nämnas att B-styrkan bestod av amfibiesoldater och kustjägare. En av dessa tog jag och en annan kille hand om och skulle visitera. Denna person ingick som extrabefäl under övningen. Personen i fråga började slingra sig och ville inte göra som vi sa. Då ryter soldat Fohlin i och sätter en fot i ryggen och stämplar honom, kändes ganska bra :).

Under övningen hade vi olika marscher i varierande längd. Den sista marschen vi hade på torsdagen var 1,5 mil. När vi kom fram efter den marschen såg vi ut som vi skulle på PRO:s återträff, halta och lytta. Totalt gick vi en sträcka av 6,5 mil med varierande packning på ryggen.

När vi kommer in på regementet efter de sista 1,5 milen marsch så tror alla att det är det sista vi ska göra. Chefen kommer då och ställer sig framför oss och börjar prata. ”När ni tror att ni inte har några krafter kvar så har ni det. Förbered er på stridshinderbana”. Helvete, tänkte jag! Vi sprang genom kärr, kröp genom tunnlar, klättrade upp för klippor och sprang lite till. Och visst hade vi krafter kvar…

Om jag ska nämna något om mat och sömn så är det inte så mkt att skriva om. Tredje dygnet fick vi sova ca tre, fyra timmar, ingenting innan dess. Maten vi skulle ha under hela övningen bar vi med oss i ryggsäcken och vi fick inte ta ngn mat utan order från chefen. Hungrig var man mer eller mindre hela tiden och när befälen sätter sig bredvid och öppnar upp en pizzakartong och prasslar loss foliet runt en kebabrulle så bara vred det sig i magen. Vi fick 4 eller 5 portioner mat under de fyra dygnen.

På torsdagskvällen skulle hela plutonen ut och leta efter mitt regnställ som jag hade tappat under ett stridsmoment på en ö. Ingen kommer att vara godkänd på övning Amfibie om inte allt materiel är med tillbaka igen. Vi åker ut i stridsbåten och vi kommer fram till ön och ska gå iland. Då har befälen spelat ett spel med oss. Ute på klippan möts vi av marschaller som brinner på hela klippan, befälen står uppställda med svenska flaggan och med amfibiekårens egen flagga och i mitten av alltihop står kompanichefen. ”Övning Amfibie är nu över. Vi fick svära en ed med höger hand över hjärtat och välkomnades in i kåren av alla befälen. Vår chef ställde sig framför oss och sa ”jag skiter fullständigt i ditt regnställ, Fohlin. Ni är nu godkända på övning Amfibie”. Ögonen fylldes direkt med tårar. Jag hade överlevt helvetet!