Min peakperformance

Övning Amfibie är ett utbildningsprov precis som övning Thorleif som vi gjorde tidigare i våras. Skillnaden är att denna övning är mkt hårdare och kräver mer av oss som enskilda soldater och som grupp.

Hela helgen hade jag ångest.. Försökte hitta på saker för att skingra tankarna men övning Amfibie gjorde sig ständigt påmind i tankarna. Låt helvetet bara börja ngn gång.

Måndag efter lunch var dagen D. Vi ställdes upp ute på en fotbollsplan med all vår packning framför oss. Vi la ut all vår packning på gräset och befälen inventerade allt. Inget extra skulle medtagas, däribland snus. Killarna gick med tunga steg mot en stor sopsäck och slängde alla sina dosor.

Det första vi skulle göra var att marschera 30 km. Starten gick från regementet kl. 22 på måndag kväll. Ingen hade sovit ordentligt natten till måndag så vi hade inte bästa utgångsläget. Vi gick och gick och gick och tycktes aldrig komma fram, bokstavligt talat. Med oss hade vi såklart vår packning som vägde ca 40 kg. Dessa 30 km tog, helt otroligt, 16 timmar att ta sig igenom. Fråga mig inte egentligen hur det gick till, men trötthet, svårframkomlig terräng och felnavigering kan nämnas som tänkbara orsaker.

Under marschen gick vi fel och kom förbi en hästgård med hagar runt omkring. När vi kommer gående så blir en av hästarna helt tokig och springer ner ngt staket. Vi möts då av den ägaren och frågar henne om vägen eftersom vi var vilsna. Med irritation i rösten så snäser hon att vi kan gå förbi huset och ner i ett bostadsområde, men egentligen skulle ni laga staket. Ohhh, jag trodde jag skulle explodera. Då hade vi gått 13 timmar med packning och kärringjäveln säger att vi ska laga hennes staket??!!

Övningen innehöll olika vattenmoment. Inledningsvis hade vi vattenfys i en vanlig simhall. Denna inkluderade hopp från 10 meter och livräddning. Sen köttade vi fram och tillbaka i bassängen i olika stafetter, upp på kanten och gjorde situps, ner och upp på andra sidan och gjorde armhävningar.
Det andra vattenmomentet var vattenövergång i havet. Befälen sa till oss ”bron vi skulle ta oss över har sprängts”. Vi fick då vattensäkra vår packning med plastsäckar och kasta oss i vattnet och simma över till andra sidan. Vattensäkringen var inte helt optimal hos mig så mina torra extra sulor, strumpor etc var inte torra. Just då var stridsvärdet mkt lågt. Vi fick även överge stridsbåten i livflotte efter att vi hade blivit ”beskjutna” och ro oss in till land.

Vi prövades i strid i grupp och omhändertagande av skadad i strid. Vi hade då en B-stryka som vi stred emot. Hela anfallet blev hur bra som helst så vi ringade in fienden i en hörna och de fick se sig besegrade. Det ska nämnas att B-styrkan bestod av amfibiesoldater och kustjägare. En av dessa tog jag och en annan kille hand om och skulle visitera. Denna person ingick som extrabefäl under övningen. Personen i fråga började slingra sig och ville inte göra som vi sa. Då ryter soldat Fohlin i och sätter en fot i ryggen och stämplar honom, kändes ganska bra :).

Under övningen hade vi olika marscher i varierande längd. Den sista marschen vi hade på torsdagen var 1,5 mil. När vi kom fram efter den marschen såg vi ut som vi skulle på PRO:s återträff, halta och lytta. Totalt gick vi en sträcka av 6,5 mil med varierande packning på ryggen.

När vi kommer in på regementet efter de sista 1,5 milen marsch så tror alla att det är det sista vi ska göra. Chefen kommer då och ställer sig framför oss och börjar prata. ”När ni tror att ni inte har några krafter kvar så har ni det. Förbered er på stridshinderbana”. Helvete, tänkte jag! Vi sprang genom kärr, kröp genom tunnlar, klättrade upp för klippor och sprang lite till. Och visst hade vi krafter kvar…

Om jag ska nämna något om mat och sömn så är det inte så mkt att skriva om. Tredje dygnet fick vi sova ca tre, fyra timmar, ingenting innan dess. Maten vi skulle ha under hela övningen bar vi med oss i ryggsäcken och vi fick inte ta ngn mat utan order från chefen. Hungrig var man mer eller mindre hela tiden och när befälen sätter sig bredvid och öppnar upp en pizzakartong och prasslar loss foliet runt en kebabrulle så bara vred det sig i magen. Vi fick 4 eller 5 portioner mat under de fyra dygnen.

På torsdagskvällen skulle hela plutonen ut och leta efter mitt regnställ som jag hade tappat under ett stridsmoment på en ö. Ingen kommer att vara godkänd på övning Amfibie om inte allt materiel är med tillbaka igen. Vi åker ut i stridsbåten och vi kommer fram till ön och ska gå iland. Då har befälen spelat ett spel med oss. Ute på klippan möts vi av marschaller som brinner på hela klippan, befälen står uppställda med svenska flaggan och med amfibiekårens egen flagga och i mitten av alltihop står kompanichefen. ”Övning Amfibie är nu över. Vi fick svära en ed med höger hand över hjärtat och välkomnades in i kåren av alla befälen. Vår chef ställde sig framför oss och sa ”jag skiter fullständigt i ditt regnställ, Fohlin. Ni är nu godkända på övning Amfibie”. Ögonen fylldes direkt med tårar. Jag hade överlevt helvetet!

Ännu en vecka i konungens tjänst har passerat. I början av förra veckan hade vi bara packning på schemat inför kommande slutövning i Sthlm. Ons morgon lämnade bussen regementet. Man uppskattar bussresor på ett helt annat sätt nu sen inryck. Innan var det bara drygt och man hade träsmak i baken, men nu är det hur gott som helst. Man kan sova i flera timmar och man vet garanterat att det inte blir några eldöverfall :) När vi började närma oss sthlm så ringlade bilköerna långa, skönt, ännu en extra timme på bussen.

Första natten sov vi i en gammal gymnastiklokal inne på deras regemente, väldigt lyxigt för en Amfibiepluton.

Torsdagen skulle vi börja övningen. Amfibieplutonen på Berga hade redan varit igång sedan måndagen. Vår chef såg detta som ett bra tillfälle för oss att öva, medan det för stockholmarna var slutövning, det sista de skulle göra innan muck senare i juni.

Huvuddelen av veckan genomsökte vi öar. Stridsbåten kör då ända fram till ön och vi flyger ut från båten och ställer upp oss på en linje en bit upp från strandkanten. Därefter rör vi oss framåt i syfte att genomsöka ön så att inga fienden finns där. Många av öarna vi genomsökte fanns det civilbefolkning på. Vi landsteg på en ö och rörde oss uppåt där vi såg att det fanns hus. När vi kommer närmre ser vi folk som glatt vinkar ut genom fönsterna. När vi gått förbi huset och kommer bak på baksidan så står där en äldre dam som skriker: ”Akta mina rosor”.

Vid ett genomsök stötte vi på ”fiende” som inte var beväpnade. Vi genomförde då visitation av dem samtidigt som en av oss stod och riktade pipan mot huvudet på ”fienden”. De transporterades vidare till en annan båt på kompaniet för ”vidare omhändertagande”.

Under olika tillfällen under övningen var vår grupp s.k QRF, quick reaction force. Om det händer ngt så ska vi, med snabb beredskap, åka ut för att lösa uppgift. Vi fick då uppgift om att fienden hade setts på en ö i närheten. Befälen sa till oss att förbereda oss på strid från båten. Båten åker iväg och på akterdäck ligger vi med två KSP (kulsprutor) och jag och en annan kille ligger med AK5 redo att skjuta. Adrenalinpåslag i 40 knop och svart dieselrök ryker ur motorerna. Awesome! Tyvärr fick vi inte skjuta, men situationen levde man på länge.

Under en övning så landsteg vi och en grupp till på olika öar. Vår grupp hamnade i strid och fick ”två döda och en skadad”. Andra gruppen hämtades sedan upp och skulle landstiga på ön där vår grupp befann sig för att understödja dem och hjälpa de skadade. De ”döda” lämnades kvar medan den skadade skulle tas med. Den skadade var vår gruppchef som är en av de största soldaterna på plutonen. En av killarna från andra gruppen slängde upp honom på ryggen i brandmannagreppet och gick med henom över klippor fram till stridsbåten. Bra jobbat, Ljungström!

Det ständiga problemet man har som tjej på en stridsbåt är när man ska kissa. När vi står stilla så ligger båten ofta ihop med minst en annan stridsbåt och då känner man inte riktigt för att hänga ut sin vita ända från akterdäck. Som tur är så är vi två tjejer ombord på vår stridsbåt. Läget var kris, vi var tvungna att kissa. Som amfibiesoldat får man komma på nya lösningar hela tiden och det var precis vad vi gjorde. En spann hade vi tillgänglig. Hur ska vi göra detta dolt? Maskinrummet! Vi klättrade ner i maskinrummet mellan två gigantiska V8-motorer. Under tiden vi var där nere så började båten åka så motorerna dånade rätt bra samtidigt försökte man hålla balansen för att inte bränna rumpan på ngt.. Bra arbetsmiljö? Kan ifrågasättas..

 
De två sista nätterna var vår grupp ute på spaningspatrull. Vi hade genomsökt en ö och syftet var nu att patrullera så att inga fienden skulle kunna landstiga på ön. Trötta gick vi genom hela den här jävla ön. Plötsligt hör vi något som låter som en skällande hund. Vår gruppchef flyger då tillbaka sist i ledet. ”Va fan vad det?” Det är nog vildsvin säger en annan. Då kommer jag och säger ”det hör ni väl att det är en hund el ngt som skäller”. Strax efter jag sagt det kom jag på hur dumt det lät. Skulle det finnas en ensam hund mitt ute i Stockholms skärgård och skälla mitt i natten? Hmm.. Våra vildsvinsspekulationer gick sedan över i rådjur. Hur som helst vi valde en annan väg för säkerhets skull :)

Eftersom vi patrullerade hela natten de två sista dygnen så sov vi ca 2 timmar.

Onsdagen skulle övningen avbrytas och vi skulle komma iland. Vi tyckte bara det var skönt att få komma iland och kände nu att bussresan hem låg nära till hands. Vår chef meddelade då att hela övningen skulle avslutas med att hela kompaniet skulle ha grillkväll tillsammans. Vi kastade oss i duschen när vi kom iland för att få bort all maskeringsfärg (svart-grön) som vi haft i ansiktet hela veckan. Så fräscha som vi kunde bli marscherade vi ner mot hamnen igen och möttes där av två kockar som stod o grillade karékotletter. Till de blev de potatissallad och bröd. Vad mer kan man begära som amfibiesoldat? Det ända vi hade ätit den dagen var kexchoklad och en renklämma (polarbröd). Vi åt och åt och åt...

Slutet gott, allting gott...