Min peakperformance

Då har helgen passerat förbi, självklart alldeles för fort, men jag har njutit av varje sekund.
   När jag kom hem sent på fredagskvällen hade mamma, med vanan trogen, förberett mat som avnjöts tillsammans med ett glas rött, underbart gott. Fötterna sattes därefter i ett varmt fotbad, glaset fylldes på, brasan i vardagsrummet tändes och vi satt och pratade och skrattade långt in på småtimmarna.
   Eftersom vinterlandskapet hållt i sig så knäppte vi på oss längdskidorna igår och gav oss ut i skidspåret. Med tvåsiffriga minusgrader och med solen värmande i ansiktet njöt vi av att få vara tillsammans igen. Med oss hade vi Nova (hunden) som tyckte det var roligast av alla, hon plumsade fram i snön jämte oss skällande åt vår konstiga utrustning.
   Lördagen blev jag firad på födelsedagen av familjen. Vi hann även med en kort shoppingtur till Växjö. Den obligatoriska baddräkten, som alla tjejerna på plutonen måste köpa i helgen, inhandlades inför kommande vattenfys. Det blev en slimmad svart speedo :)
   Man kan ju säga att det iaf är väldigt ekonomiskt att ligga på luckan. Lön har kommit både från sjukhuset och försvaret samt familjebidrag från försäkringskassan. Ingenting var rört, vilken lycka! Så jag var tvungen att jämna till siffrorna lite :)
   Miljöombytet, familjen och att få höra kära vänners röster via telefon har stärkt mig otroligt mkt. Jag har samlat energi hela helgen och är nu redo att använda den på måndag morgon då vi ska springa milen direkt efter frukost.
   Nu sitter jag på väg mot Göteborg igen. Men inte på ett tåg som planerat, utan på BUSS. Min avgång var såklart inställd och fem bussar stod uppställda beredda att slussa folket vidare mot Göteborg. Bara att bita ihop och gilla läget. 
   I sätet framför mig sitter en medelålders dam från Göteborg. Hon har inte haft käften stängd en enda gång sen vi lämnade Växjö, mer än när tjejen bredvid henne försöker flika in med något enstaka ord för att få det hela till att likna en dialog. Till min stora lycka hittade jag mina öronproppar i väskan. Så nu hoppas jag bara på att timmarna kan springa iväg och att jag snart ser Göteborgs siluett breda ut sig utanför rutan…

Ja, mina vänner, var ska jag börja? Fältvecka, veckan som varit är ett kapitel för sig. Jag trodde i min fantasi att det skulle vara lite mjukstart och att vi skulle börja använda våra stormkök, hitta gemenskap, ha en del skjutövningar etc…
   Bussen gick från försvaret och alla var ivriga och förväntansfulla inför kommande dagar. Packning bestod i vår “jägarryggsäck” där det ryms allt från stormkök till värmejackor, allt vi i princip behöver ute i fält för att överleva.
   Första uppgiften var att bygga upp vår bas, läger. En av killarna i vår grupp är en sån superman som är taggad till tusen, han tog genast rodret och ledde gruppen framåt. Tältet restes snabbt, med plats för 12 pers. Sen återstod bara att hitta mängder, tusentals och åter tusentals kvistar med gran för att ha som bädd att ligga på. Vi högg granar på löpande band. Ingen allemansrätt råder inom försvarets område :) . Mitt inne i tältet byggdes det upp en eldstad med kammin. Allt material vi skulle ha fanns i den omkringliggande omgivningen så det var bara till att bära på allt man skulle ha. Och tilläggas ska att en amfibiesoldat går inte när man förflyttar sig, man löper! För att komma in i tänket från början så skulle vi endast prata med låga röster och om möjligt hålla låga kroppsställningar för att undvika fiendens upptäckt. Vi hann klart med basen innan mörkret föll. Nätterna innehöll eldvakt för att hålla elden igång och oss varma. En timme/natt gick man upp för detta då man skulle dra på sig utrustningen igen i kolmörker.
   Fråga mig inte hur man kunde ligga skönt, granris, liggunderlag och sen låg man på sin uniform för att man skulle veta var man hade den (i uniformen ligger kniv, papper, pennor, tändstickor etc). Kudden innehöll ett sovsäcksfodral och kläderna du tog av dig för natten. Jag sov bara i kallingar och sport-BH så tempen i tältet var behaglig trots tvåsiffriga minusgrader utanför. Att inte mer material kom bort är ett under. Tänk er 11 pers i ett tält med vantar, byxor, strumpor, långkalsonger på tork på nätterna och alla får med sig samtlig utrustning hem.
   Varje dag hade vi skjutövningar med skarp ammunition. Olika ställningar, stående, liggande, knästående och på olika avstånd. Jag kan väl säga att resultatet kunde varit bättre.. Men man blir ju bättre och bättre. Hoppas att lite av pappas gener kommer fram snart..
   Tredje dagen, som också var min födelsedag, var den värsta jag varit med om på länge. Hela natten hade det snöat/regnat och vår packning stod ute med ett plastfodral om. Remmarna hade fryst och det var is och snö överallt. Oavsett vad du hade på sig så frös du i stort sett hela tiden och vi skulle vara ute i detta pissväder från kl. 06-17. Det blåste och var snöblandat hela dagen blandat med hagel. Folk frös, vissa på gränsen till förfrysning och fick avbryta dagen för att gå in i en värmestuga. Vi peppade tålmodigt varandra så gott det gick och alla bara längtade till att få krypa in i tältet och tända brasan igen.
   Sista dagen, torsdagen, trodde alla att vi skulle ha det lite lugnt och packa ihop basen och dra hem i rimlig tid. Så var inte fallet. Vi hade förflyttningsövningar parallellt med skjutövningar. Dessa förflyttningsövningar innebar att du skulle flytta dig med ditt vapen, stridsväst påtagen (som innehåller magasin, ammunition, hörselskydd i flera olika fickor på bröstet) på olika sätt på marken; krypande på knä, ålande, krypande på armbågar och hasande. För det första var jag helt utmattad efter fältdygnen, jag hade 3 lager med kläder på mig samt denna jävla stridsväst och vapen som väger X antal kg. Jag kände mig som en fet jävla överviktig kossa som inte kunde röra mig. Krafterna bara rann ur mig, jag kämpade men kom ingenstans, fick inget fäste med fötterna i snön och var så jävla trött och besviken på mig själv. Upp igen, spring tillbaka, ner, KRYP! Tillbaka, åla, fortare, fortare! Tillbaka! Hasa! Och så fortsatte befälet skrika. Alla kröp saktare och saktare tills vi var helt utmattade och jag var lipfärdig. Blodsmaken fanns i munnen och en spya inte långt ifrån heller. Vad fan har jag gett mig in på? Bytte jag mitt liv som en snäll sköterska som kunde sitta och dricka kaffe i lugn o ro o snacka skit med dr Åberg och gänget till detta? Bit ihop, Fohlin, nya tag!
   Maten första dygnet bestod av frystorkad mat, man hade nog kunnat servera vad som helst, allt hade varit himmelskt gott. Vi skulle hela tiden dricka varmt vatten för att inte kyla ner oss ytterligare. Vattenflaskan som vi hade på ryggen var ändå som ett stort isblock.
   Att springa i denna jävla snö med denna jävla utrustningen, ja ni kan knappt förstå hur frustrerad jag var. Vad hände med min fysisk? Var jag inte hyfsat vältränad innan? Man började tvivla på sig själv. Kroppen klarar mkt mer än vad man tror, det gäller bara att övertyga mitt huvud om det också.
   Vår jägarpackning skulle vi såklart också släpa på vart vi än skulle. Nu vägde den ca 35-40 kg, med all packning senare kommer den väga betydligt mer. Mångas ryggar tog stryk av denna rygga. Totalt har 3 pers brutit och hoppat av utbildningen..
   Ja, för er som undrar hur man uträttar sina behov ute i fält så använder man en toastol-2000 :). Kissade gjorde man i en håla som vi grävt och nr. 2 på toastolen, som var en provisorisk konstruktion med en påse fäst under. Det är lika lyxigt som det låter..NOT. Om man hade tur så hann man med o kissa 2 ggr/dag MAX 3 ggr med tempot som vi höll.
   Basen revs dag 4 till allas lättnad och snabbt gick det! Befälen var imponerade att det gick så fort. Man kunde känna att slutet var nära.
   När all packning från basen var samlad upptäckte vi att vi saknade en ficklampa och ingen visste var den var. “Kapten, vi saknar en ficklampa, övrigt materiel på plats”. “Ingen lämnar den här platsen förrän lampan är hittad!!” Vi sprang allt vad vi hade, ner till uppställningsplatsen för "jägarpackningen" som vi hade flyttat innan, och rev ut allt. Efter en stund såg jag i ögonvrån att en kille från gruppen tar upp handen ur fickan med ficklampan i handen. “Den är hittad!” Spring för helvete!!! Vi sprang upp till basen och la lampan bredvid fötterna på kaptenen. Slutet gott.
   När vi kom ut från stigen i skogen stod det en stor buss uppställd på vägen. HURRA! Vilken lycka! Alla hoppade in och färden gick hemåt. Ur högtalarna dånade “Run to the hills”med Iron Maiden, stämningen var återigen på topp :)

Efter två inlägg är det kanske dags och skriva att detta tänkt att bli en blogg där jag kommer att beskriva hur mitt liv kommer att se ut den närmsta framtiden, närmare bestämt 327 dagar framåt, vilket kommer att vara helt olikt de 23 första åren av mitt liv.
   Imorgon börjar ett helt nytt kapitel i mitt liv som jag än så länge vet nästan lika lite om som ni. När klockan slår 12.00 ska jag infinna mig på Amfibieregementet i Västra Frölunda tillsammans med övriga inryckande. Jag påbörjar då min grundutbildning till amfibiegruppbefäl. Med packning, förväntan och mina fysiska förberedelser börjar nu dessa 327 dagar att ticka, adrenalinet pumpar, pulsen stiger. I`m ready!

När jag äntligen var färdigpackad och stod hemma i hallen i lägenheten insåg jag hur mycket packning jag hade fått ihop. OMG! Ompackning var ett måste, men jag sköt problemet lite på framtiden :P.
   Delstopp i Urshult innan vidare färd mot Göteborg. Ompackningen resulterade i att halva min packning blev kvar på sängen hemma.
   De enda instruktionerna vi fått från försvarsmakten inför måndag är att vi ska ha med oss kontanter,legitimation, inryckningshandling,mediciner,toalettartiklar,gympaskor och kläder att ha när vi är lediga. Då kan man tycka att detta inte ska ta så stor plats, men ni känner inte mig.. Jag är alltid den som har mest packning med mig. När familjen har åkt på semester och har samlats i hallen innan avfärd så kikar jag ut från mitt rum i hopp om att ngn annan kan ha större väska än mig den här gången, men nej.. Höjden av detta var en semester i Stockholm för många år sedan. Vi skulle promenera från vår stuga och hoppa på Ålandsfärjan för en tur till Finland. Alla packade minimalt eftersom vi bara skulle ha en övernattning på färjan. Jag visste såklart inte vad jag skulle välja så jag tog med mig allt, bara för säkerhets skull. Avståndet mellan stugan och båten kändes för mig som en evighet. Resultatet blev att jag fick väldigt ont i axeln eftersom jag hade en bag som vägde BLY. Jag kände av den där axeln i flera år efteråt.
   Så nu ska jag inte komma på måndag med mest packning och känna mig som värsta geeken, i jämförelse med killarna som kommer med en rygga som rymmer en tandborste o ett par kallingar. Det återstår och se hur det blir.. Hope for the best :)