Min peakperformance

Äntligen har dagen gått som dagelev (chef) och jag har överlevt utan en enda utskällning, vilket jag har fasat för hela dagen. Men jag har fått god hjälp från plutonen. Jag hade stenkoll, innan uppställningen, på hur många som var borta på olika besök hos sjuksköterska, sjukgymnast etc, men sen när kaptenen frågar mig om hur många som är närvarande så fick jag bara tunghäfta. Hur många är vi från början? Fyra frånvarande.. sen när kapten frågar VILKA som är frånvarande så gick det inte att hålla allt i schack i huvudet. Då slänger jag en blick tillbaka på gruppen som svarar instämmande: 28 st närvarande. Tillsammans är vi starka!
   Halva plutonen är fortfarande krassliga. Förkylningarna börjar försvinna, men det är nu istället ryggar, benhinnor, knän och handleder som spökar. Idag har ytterligare två pers hoppat av utbildningen p.g.a skador, tråkigt att plutonen krymper..
   Idag har vi haft skjutövningar på fm. Målet är att nedkämpa fienden, ett finare ord för att döda, men idag blev det så mkt mer påtagligt. Två skott skulle sättas i bröstet och ett i huvudet. Om fienden skulle ha ngn skyddsväst på sig så sätter man ett skott i huvudet för att vara säker på att att allt liv är utkämpat. Det är väl detta som är "soldattänket", som man ska lära sig komma in i. Just nu känns det avlägset att döda en annan människa. Allt vi gör på skjutbanan, laddar vapnet, byter magasin etc förbättrar vi nu så att vi gör det på kortast möjliga tid, vilket i praktiken kan innebära skillnaden mellan liv och död på "fältet". Skyttet, som var från 10 meter, gick bra. Mina skott hade dödat.
   Vi skulle idag ha introduktion i orientering. Direkt efter lunchen satte vi oss i lektionssalen för att ha teori i detta otroligt tråkiga ämne. Jag satte mig bekvämt på stolen, lyssnade intresserad till en början. Men hur kul är det egentligen att gå igenom symbolerna som finns på kartan, skalor, terräng etc? Så jag försjönk mer och mer i mina egna tankar tills kapten hastigt väckte mig och jag fortsatte lektionen stående. Känns som jag sagt detta förut..hmm. Ja, jag har en tendens till att somna på lektionerna :). När vi sen skulle ut och praktisera kunskaperna i praktiken så inser jag ganska snabbt att jag har fuskat mig igenom orienteringen genom hela grundskolan. Jag har alltid sprungit med kompisar som kan läsa kartan och jag har gladeligen överlåtit den biten och inte tänkt så mkt mer på det. Karta och kompass är jag med på, men resten däremellan är rena hibreiskan. Har lite att jobba på där.
   Efter två timmars orientering skulle vi springa spångmarsch, med vapen för första gången. Detta är en bana på drygt 3 km som springs i takt. Samtliga befäl var med, till tjejernas belåtelse. Vältränade killar i tajta overaller och kängor, mumma :)..I täten vinade amfibieplutonens flagga och ekandes mellan byggnaderna hördes: amf, amf, amfibiepluton. Mäktigt! 
   Dagen avslutades halv fem, vilket innebär kvällspermis. Vi nöjde oss med att gå en runda ner till Konsum för att hitta lite godsaker. Ambitionen hos några andra var betydligt högre, alltså krogen nästa! Återstår och ser när de ramlar in och i vilken kondition de befinner sig.
   Våra tankar på plutonen har idag gått till de dödade soldaterna i Afghanistan. Kvällen avslutades med nationalsången och en tyst minut för att hedra deras minne. De fick inte dö i Norden, men de tjänade sitt land med trohet intill döden. "Tag vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden."