Min peakperformance

Snöflingor faller, faller och faller. Vintern år 2010 tycks aldrig ta slut. När man tittar ut genom fönstret på morgonen har ett nytt snöfall täckt gårdagens fotspår. Suck! Våren känns just nu väldigt avlägsen, men i gruppen drömmer vi oss bort till grönska, värme och paraplydrinkar på stranden.
   Denna vecka inleddes med utbildning i CBRN, som innebär kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. Mångas intresse var inte direkt på topp under detta teoripass, men när skyddsmasken och ordet tårgas nämndes väcktes många ur sin dvala. Ett kort teoripass efterföljdes av praktisk tillämpning. Vi fick först stå uppställda ute i en klunga med skyddsmasken på oss. Gasen släpptes ut en knapp meter framför oss och allt var frid och fröjd. (kort togs på oss då, kommer att läggas upp när vi får tillgång till dessa.) Efter det skulle vi gå in gruppvis i ngt som liknade en ”gaskammare” (en container fylld med tårgas). Måtte masken hålla tätt nu! Första gruppen gick in och efter ett tiotal sekunder flög två pers ut från containern. Tårar, näsa och ögon rann för fullt. Masken var inte tillräckligt tät och den ena killens mask hade fyllts med gas så han såg ingenting framför sig. Han tänkte att lite ska det nog kännas i ögon och näsa, men när han varken kunde andas eller se så insåg han att ngt var fel.. För mig gick övningen bra, häftigt men ändå lite panik när man var instängd på sån liten yta. Det handlar verkligen om att lita på materielet man har på sig. Sjuksköterskan var även med ute på denna övning ifall ngn olycka skulle inträffa eller om ngn skulle överreagera på gasen etc men hon hade ingen skyddsmask med sig/på sig så hon fick hålla sig på ett säkerhetsavstånd på X antal meter för att inte få gasen på sig. Till vilken nytta har man en sköterska med sig då?!
   Utbildning i krav maga (kampsport) stod på schemat denna veckan. Det är en kampsport som används av b.la Försvarsmakten. Kort och gott uttryckte kapten det så här; "glöm alla regler och spärrar som era föräldrar lärt er om att man inte sparkar ngn i skrevet, sparkar på ngn som ligger ner etc. Ni ska nedkämpa fienden med era bara händer." Jag vet inte hur sånt här uppfattas ur läsares perspektiv? Vissa kanske tror att jag överdriver eller att jag bara skriver sånt här för att det ska låta tufft, men det är verkligen så. Denna kampsport ska vi använda oss av när vårt vapen av ngn anledning blir obrukbart, tex brist på ammunition eller vid ngt fel på vapnet som gör att vi inte kan skjuta. Om man ska översätta det i praktiken så gör man ju vad man kan för att komma levande ur striden, el hur? Utbildningen var rolig men såklart hur jobbig som helst. Och med tanke på ens kön så får man kämpa för att bara hålla mitsarna (skyddskuddarna) på plats när en stenhård, testosteronfylld kille bankar på med full kraft. Jag fick beröm för mina pungsparkar som satt som en smeck (såklart skyddad av suspensoar).
   I onsdags hade vi skjutövningar på ett område inom förvaret. Eftersom vi är 28 st i plutonen och bara två befäl tillgängliga så blev det mkt dötid för oss. Denna tid skulle vi öva på skjutställningar och annat som skulle genomföras senare under själva övningen med befälet. När kapten skulle gå och titta till gruppen så hittar han en pluton som springer runt i fullt snöbollskrig. Vi kan ju själva lista ut kontentan av det hela. (Jag var just då iväg och sköt min övning). Vi avslutade övningen och spänningarna låg tätt i luften eftersom ingen hade fått ngn utskällning..än..Efter middagen stod vi uppställda i källarkorridoren. På schemat stod då egentligen ytterligare en närkampsutbildning (krav maga). Plutonchefen kommer instormande genom dörren. Alla håller i stort sett andan. Som vi befarat, kaptenens samtalston höjs en aning, lite ytterligare för att verkligen skrika så att närmaste soldater rycker till av rädsla. Och då skriker kapten istället; STÅ STILL!! Han hade fått fram sitt budskap, alla var rädda och ångrade djupt vad vi gjort.
   Istället för närkamp drog han ut oss, med vapen, till ett öppet fält. Där sprang vi fram och tillbaka, övade
skjutövningar, tragglade säkra, osäkra vapnet, säkra, säkra! Vi skall inte göra fel! En av killarna från plutonen stod bredvid fältet och tittade på eftersom han var skadad. Intill fältet ligger en byggnad, där det under övningens gång kom ut ett par "höjdare" inom försvaret. De stod och begrundade oss en lång stund och talade sedan gott om oss. Tänk er själva; ca 30 pers framrycker i full stridsutrustning i mörker på en linje på ett fält och en kapten står och skriker "skydd" så slänger sig samtliga i skydd och ålar sig i sidled, sätter upp vapnet i skjutställning, kastar sig upp till knästående skjutställning och sen upp till stående. Mäktigt! :)
   Lagom slut efter denna övning skulle vi nu springa den ökända stridshinderbanan. Du ska förbi alla hinder krypande, ålande, klättrande, hoppande. För att lyckas ta dig igenom banan krävs samarbete, vilket genomsyrar hela vår utbildning. Den var lika jobbig som den såg ut, men oohhh vad skönt det var när man kom i mål och man insett att man verkligen hade kommit runt. Jag somnade ovaggat den natten.