Min peakperformance

Oj, oj nu var det längesen jag skrev, risk för långt inlägg..igen..
   Hade en helmysig helg med familjen i den kungliga huvudstaden helgen som gick. Under vår (systrar x 3) shoppingtur så gick vi, av en tillfällighet, in på HM. Där inne hamnar vi mitt i centrum av en flock galna gamar (females) som tränger och knuffar sig fram. Bytet var release av Sonia Rykiels kollektion, som släpptes just den dagen. Ja, vi var ju inte dem som va dem, så vi hängde på övriga och lyckades hitta ett par schysta plagg att utöka garderoben med.
   Söndagen skulle familjen skiljas åt på perrongen och åka åt varsitt håll, jag åt Gbg och övriga mot Alvesta. När vi kommer stressade in på centralen kan bara ett ord beskriva synen; kaos. Inställda och försenade tåg hör numera till vardagen för SJ:s resenärer. Jag kommer slutligen fram till Gbg ca 4 timmar försenat och övriga familjen ca 6 timmar försenade till Alvesta.
   Lagom slut kommer jag äntligen fram till luckan igen och då har jag mkt grejer att pyssla med inför kommande fältvecka som inleddes morgonen därpå. Jag kom nog i säng runt kl. 2 och skulle upp igen kl. 5 för att hinna duscha, vilket jag inte skulle kunna göra på 4 dgr framöver. Nyduschade och färdigpackade lämnade vi vårt kära logiment för Remmene skjutfält där vi skall tillbringa kommande vecka. Efter några minuters snack och stoj i bussen så hörs inte ett enda ljud, alla sover som små lamm.
   Vi hoppar av bussen och alla är peppade inför veckan. Vapnet är nu vår bästa vän, alltså ska bäras alternativt ligga MAX 1,25 meter ifrån dig, hela tiden! Vi marschar ca 3 km fram till vad som skulle bli vår bas. Den plogade vägen var ju inga som helst problem att gå på, men utanför, med en, en och en halv meter snö, sög det desto mer i benen. Samtlig materiel skulle nu packas ur en container som körts ut till platsen och vi skulle börja gräva bort snö för att kunna få upp vårt tält. Vid vår förra fältvecka hade vi fått upp hela basen innan mörkret kom, så var det inte i detta fallet. Snön var nu vår värsta fiende. Mörkret kom och vi hade mkt kvar att göra innan vi var klara för kvällen, hugga ved, hämta in granris att ligga på, bygga eldstad etc. När klockan blir närmare tio på kvällen är vi färdiga och får eldtillstånd i vår kamin i tältet, äntligen! Vid den tiden hade mina trötthetskänslor tagit överhand. Eftersom jag sov minimalt på natten p.g.a min tågförsening så var jag trött redan innan, inte druckit tillräckligt för att vattenflaskan fryst och vattensystemet jag hade på ryggen också hade frusit så hade jag i princip bara druckit vid måltiderna och man slet ju som ett djur däremellan. Middag kunde jag inte äta för jag var halvt illamående och kissat hade jag, när jag tänkte efter, inte gjort sen vi kom fram till basen på tidig fm. Med andra ord, jag var helt slut och huvudvärken kom som ett brev på posten, och en kraftig sådan. Jag kastar mig ut ur tältet och spyr. Morgonen därpå mådde jag bättre men kunde fortfarande inte få i mig ngt och äta så det blev värmestugan för mig några timmar. Jag sov hela fm, fram till halv två och hade inga problem med att sova igen på natten i tältet..
   Dagarna ägnades åt skjutövningar på olika banor inne i skogen. Olika måltavlor kom upp framför oss och vi skulle verka mot fienden. Tisdagen fick vi genomföra skjutövningar i mörker med signalpistol och närlys, vilket lös upp hela omgivningen. Ett skjutlag låg då en bit iväg från oss och sköt med sina AK5 när vi lyste upp hela himlen för dem. Onsdag och torsdag fick vi kasta skarp handgranat igen :). Vi stod i en vall och kastade i ett visst målområde framför oss. När man hade kastat granaten och slängde sig ner i skydd så flög det upp snö och grus i luften som smattrade på hjälmen. Awesome! I`m a soldier!
   Torsdag hade vi genomgång med vår plutonschef om hur man försvarar basen. Vi grävde då upp skydd med hjälp av snö på olika ställen runt hela basen. På kvällen när vi skulle krypa in i tältet så fick vi uppgifter om att vi hade inställningstid på 15 minuter vid ett e.v eldöverfall, alltså det var ingen tanke på att krypa ner och mysa i den goa sovsäcken. Jag sov med samtlig utrustning, förutom hjälm och hörselskydd. Och mkt riktigt, kl. 24 när alla hade kommit till ro så började det skjutas till höger och vänster. Alla kastar sig upp och ska ta på sig sin utrustning. Snabbast möjligt ska du ta dig ut till din post för att kunna verka mot fienden och försvara basen. Efter 10 min återgick vi till tältet, kunde man sova nu? Nej, adrenalinet pumpade fortfarande ut och ögonen stod som klot beredd på nästa skott. Den natten satt jag eldpost kl. 3-4 och sen post för att försvara basen mellan kl. 4-5. Kl. 6 skulle vi upp, Kl. 05.42 haglar skotten tätt igen. Upp igen, ut... Efter anfallet var över fick vi nya order; basen skulle rivas fortast möjligt. In och slänga ut samtlig utrustning, riva tältet och bära ner allt till containern igen. Som en liten parantes ska nämnas att vi hade då inte ätit sen kl. 17 dagen innan, energinivån var låg redan innan vi började riva hela basen. Samarbetet i gruppen funkade extremt bra och basen revs trots att vi inte hade alla förutsättningar på vår sida. När vi stod nere och uppställda med allt materiel fick vi äntligen höra orden; ni skall nu utspisa frukost. Alla kastar sig på väskan med varmvatten, slänger upp bestick och grönpåsen med äcklig grötblandning. Total tystnad.
   Tors em gick färden återigen hem mot kasern, inte många ord konverserades på vägen hem, de flesta vaknade när bussen stannade hemma med en härlig slemfläck på tröjan. Vårt kära logiment! Äntligen värme, riktigt ljus och en bäddad säng!
Igår ägnade vi oss åt att vårda materiel och det finns ingen som är så bra på att göra det som försvarsmakten. Det ska putsas till guds förbannelse. Kanske inte konstigt att mkt av grejerna är från sent 80-tal :)
   Igår klev vi upp ur våra sköna sängar och vår drivkraft var då att vi visste att en varm kopp kaffe och en stor portion mannagrynsgröt väntade på oss i matsalen. Luften kändes annorlunda, det började töa, minusgrader vändes till plusgrader och fåglarna kvittrade..våren kanske inte är så långt borta ändå..